måndag 29 september 2014

Ovänner

Jag blev osams med en vän igår. Mitt upp i allt elände. Vi satt i hennes bil och pratade om min relation till min bonusson. Jag har märkt på henne att hon inte tycker om att jag har det så svårt i relationen men mest för att hon tycker att jag borde skärpa till mig helt enkelt, inte för att hon förstår mig. Jag vet inte om hon tycker synd om min bonusson och ser sina egna barn i honom eller vad det är som gör att hon blir så upprörd men det hela slutade i alla fall med att hon menade på att jag skulle lämna min sambo om jag inte kunde lösa situationen. Inte så ödmjukt och inte det bästa tillfället att ta upp något sådant här på med tanke på att jag är så sårbar nu. Jag har ett otroligt dåligt samvete för att jag inte har förmågan att hantera den här situationen bättre och har ett behov av att prata med mina vänner om det (det är inte så lätt att lufta med min sambo om det här). Jag tar upp det för att jag behöver stöd men antar att jag får räkna med kritik också och jag kanske behöver det för att som hon sa skärpa till mig men igår klarade jag inte alls av att ta någon kritik oavsett hur väl hon menade. Jag började gråta och sa att jag tycker att det är märkligt och faktiskt vidrigt att hon ens föreslår en sådan sak. Vad menar hon? Ska jag lämna min sambo? Vi håller på att försöka skaffa barn och jag älskar honom. Jag kunde inte alls begripa hur hon kunde komma med det förslaget. Hon bad i och för sig om ursäkt men skadan var redan skedd och jag förmådde inte ens säga hej då när jag gick ur bilen.

Nu mår jag om möjligt ännu sämre än tidigare, jag har extremt dåligt samvete för hur jag känner inför bonusen eftersom hennes reaktioner spädde på detta ordenligt och dessutom är jag ovän med någon plötsligt. Någon som jag hade förväntat mig stöttning ifrån. Jag blir dessutom lite paranoid och tror att alla mina vänner pratar med varandra och känner att jag är en värdelös bonusmamma och att det är jättesynd om min bonusson. Vilket det kanske är. Jag är förmodligen inte alls bra för honom. 

Jag borde ringa henne för att få bort gnaget i hjärtat men jag orkar inte.

fredag 26 september 2014

Ledsen och arg

Dessutom, nu när jag ändå är igång och gnäller, så blev jag så jäkla provocerad när jag såg en film som de lagt ut på Nordic IVF angående hur det går till med en IVF-process. Paret i filmen gjorde ETT försök och lyckades, det som var lite jobbigt under processen var ägguttaget. Vad trött jag blir. Varför pratar ingen om hur jobbig den här processen är om man inte lyckas på de första försöken? Hur jäkla ledsen och tom man känner sig efter flertalet misslyckade försök? Varför säger de på klinikerna att det här kommer minsann inte bli några problem när det ändå sen inte lyckas?

Livet är pausat under hela processen. Egentligen borde man få vara sjukskriven till man får sitt efterlängtade barn för ingenting är som vanligt när man är ofrivilligt barnlös. Man är konstant utmattad, både känslomässigt och fysiskt. Ibland, under kortare stunder, känner man sig någorlunda normal men det är ytterst sällan. Jag önskar att det fanns en medicin man kunde ta för det är tamejfan olidligt att behöva känna så här. Usch, vad ledsen jag är idag.

Skjut mig

Usch, idag känns det deppigt. Ingen ägglossning eller mens i sikte. Det är så jäkla jobbigt att inte veta när nästa "etapp" är. Och ju längre tid mensen håller sig borta desto längre tid innan vi får försöka igen. Om jag inte får den innan vid ska till Nordic som kommer jag fråga om jag kan få köra igång när det kommer och alltså inte vänta en vanlig mens  emellan. Finns det egentligen några belägg för varför man ska vänta? Jag har till och med hört att man är mer benägen att bli gravid direkt efter ett missfall för att kroppen är inställd på att vara gravid.

Sen är det fredag och jag skulle egentligen på AW med gamla kollegor men mår fortfarande pyton så det blir nog till att stanna hemma. Och även om jag jobbar hemma idag också så hade det känts pinsamt om jag stötte på någon kollega när jag inte varit på jobbet.

Vi har bonussonen nu och han känns som världens med lata och bortsskämda skitunge som aldrig hjälper till med något utan bara gnäller och är trumpen vilket jag inte alls har något tålamod med nu.  När slutar barn vara egoister och inser att det är lättare att tycka om någon som är hjälpsam och tacksam för allt man ställer upp med?

Jag känner mig onyttig, fet, flottig och sunkig som sjutton och har hela huvudet fullt av snor. Det känns som att jag inte har någonting att se framemot. Till råga på allt så såg jag på Facebook att en gammal kollega till mig som uttryckligen inte ville ha barn nu är gravid och får mängder med gratulationer. Skjut mig.

torsdag 25 september 2014

Sjuk och dåligt samvete

Herregud, jag känner mig döende. Jag har blivit tokförkyld och är hemma från jobbet. Igen. Har väldigt dåligt samvete för det och det gör mig lite förbannad. Vad sjutton ska jag ha dåligt samvete för att jag är sjuk för? Jag mår väl tillräckligt dåligt av att vara sjuk? Det är på grund av min chef som jag känner så här. Jag märker så tydligt på henne att hon är besviken på mig för att jag är sjuk. Bland annat så svarade hon bara "ok" på mitt sms om jag stannade hemma igår. Jag måste verkligen tänka på det själv när det gäller mina egna anställda, att vara förstående när de meddelar mig att det är sjuka och åtminstone skriva "krya på dig" om jag svarar på ett sådant sms.

I övrigt så har jag pendlat fram och tillbaka mellan Carlanderska och Nordic men har återigen landat hos Nordic. Nu får jag se till att stanna där och vila i mitt beslut. Har en tid den 7:e oktober.

Ingen ägglossning och ingen mens i syne än så länge. Börjar bli otålig. Palla att vänta till nästa mens efter detta också! Hela den här IVF-karusellen är ju en lång jäkla väntan och jag som är så otålig blir tokig av det. Urk.

måndag 22 september 2014

IVF-träff



Jag var på IVF-träff förra torsdagen! Det var hur bra som helst. Vi var sju tjejer som träffades och som var på lite olika platser i IVF-karusellen. Jag kände med en gång att jag blev starkare av att få prata ut ordentligt och jämföra upplevelser och få lite tips och råd. När vi suttit där i tre timmar kände jag att jag var tvungen att ta mig hemåt även om jag egentligen hade kunnat fortsätta att prata i flera timmar till. Att så öppet kunna prata med likasinnade var verkligen skönt. Jag kände att jag inte gett upp på att det här kommer att fungera. Att jag visst kommer att bli mamma, det tar bara lite tid för mig.    

Jag tror dock att jag är både mentalt och fysiskt utmattad efter den här pärsen som varit. Jag var hemma från jobbet förrförra veckan, både på grund av missfallet men också för att jag var förkyld, men nu är jag på gång att bli sjuk igen. Även om jag den här helgen verkligen inte har gjort något annat än att vila. Jag har lagt mig vid 21 både fredag och lördag men ändå är jag inte tillräckligt stark för att mota bort bakterier. Jag har inte tid och kan inte med att vara sjuk igen så nu sitter jag här på kontoret och mår skit istället. Jag ska dessutom på ledningsgruppsmöte i Stockholm med kvällsaktivitet på onsdag till torsdag vilket jag verkligen inte har varken lust eller ork till. Det här med att min kropp inte samarbetar med mig börjar bli jäkligt tröttsamt.

tisdag 16 september 2014

Giv mig styrka

Idag var det dags att graviditetstesta och jag var såpass spänd att jag vaknade med migrän. Trots att jag verkligen inte förväntade mig ett pluss så hoppades jag. Men det var negativt som jag trott. Då vet jag i alla fall det nu och kan gå vidare på riktigt.

Jag kom sent till jobbet på grund av migränen (hade helst stannat hemma men det kunde jag inte med med tanke på att jag var hemma hela förra veckan), det är tredje migränattacken sedan i lördags men jag tror att det blir bättre nu när jag vet. Jag hoppas verkligen det för nu orkar jag inte mer, jag orkar inte både sörja och må dåligt fysiskt. Ibland känns det som att jag kommer att gå sönder på riktigt, som att jag en dag helt enkelt inte kommer kunna ta mig ur sängen och fortsätta kämpa.

söndag 14 september 2014

Livets prövningar

Jag märker att det är många som inte pratar med sin familj och sina vänner om sin IVF-resa. Jag har alltid varit öppen med att vi behöver hjälp med att bli gravida och att vi genomgår IVF-försök. Jag är rätt öppen som person och för mig har det känts rätt att dela med mig. Jag berättar dock inte för alla, jag har berättat för några av mina kollegor men vill inte att det ska bli så att jag känner att de diskuterar hur det går bakom min rygg. Risken finns så klart för vissa vet som sagt. Jag var också öppen med att vi äntligen blivit gravida när jag plussade. Det känns däremot jobbigt just nu för alla som vet att jag blev gravid vet inte ännu att jag fick missfall. Varje gång någon av de personerna hör av sig och jag måste berätta att jag fått missfall så kommer sorgen upp till ytan. Å ena sidan är det tufft som sjutton men å andra sidan är det bra att bearbeta sorgen på det sättet också. Jag tror på att man ska prata om sorgen för att komma över den.

Jag förlorade min pappa när jag var 22 och min pojkvän två år senare. Jag tyckte att jag var öppen med min sorg och att jag bearbetade den men det tog över tio år innan jag var mogen nog att genom terapi kunna sätta ord på min sorg och verkligen sörja vad jag förlorat. Jag tror inte att jag hade träffat min sambo om jag inte tagit tag i mig själv och min sorg. Jag mådde inte tillräckligt bra för att känna mig älskad av någon annan.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här inlägget mer än att för min egen del är eller har det varit rätt att (relativt) öppet tala om vår ofrivilliga barnlöshet eftersom det inneburit så mycket rädsla och sorg. Jag behöver mina vänner att dela det med för att under processens gång bearbeta mina känslor. Jag blir också fundersam över varför det är sådana som tidigare vart med om så mycket jobbigt i livet som verkar vara dem som livet fortsätter att pröva? Är det för att vi är starkare än andra? För att vi är de som klarar av det? Jag vet inte, men det är förbannat orättvist i alla fall. Någon måtta får det vara för hur mycket en människa ska klara av.

torsdag 11 september 2014

Ska jag låtsas som ingenting?

Jag kan inte ljuga om att jag naturligtvis hoppas att jag på ett mirakulöst sätt fortfarande är gravid, att det ska bli ett plus när jag graviditetstestar på tisdag. Men som sagt så har jag inga graviditetssymptom alls kvar så chansen är inte stor. Men hoppas gör jag.

Jag funderade på det att jag försöker skydda min omgivning genom att inte berätta att jag fått missfall snarare än att jag försöker skydda mig själv genom att inte prata om det. Jag har ju inte sagt på jobbet att jag är hemma på grund av missfall utan att jag är hemma på grund av att jag är fökyld. Och vi hade bokat en tid med en arkitekt för att bygga ut huset men nu blir det ju ingen bebis och pengarna går istället till IVF-fösök men inte säger jag till arkitekten att jag avbokat vårt möte på grund av att jag har fått missfall. Nej, jag säger att vi har fått lite ändrade planer. För hur skulle mina kollegor eller arkitekten reagera om jag rakt upp och ned sade som det var? På ett sätt så hade det varit skönt att vara ärlig så alla förstod hur dåligt jag mår, att det inte är en liten förkylning som går över utan att det här är en sorg som skapar permanenta sår. Jag känner att jag kommer att ha svårt för jobbet, svårt att ta allt ansvar som krävs av mig, jag får ont i magen bara jag tänker på pressen. Jag vill inte ha sådan press på mig när jag redan är så otroligt oroad och stressad inombords. Är det för att vi så sällan pratar om missfall som jag känner att det inte är ett legitimt skäl för mig att känna så här inför jobbet? Varför känner jag att jag inte kommer att få någon förståelse från min chef om jag tar upp det här med henne?

tisdag 9 september 2014

Life goes on

Ena stunden gråter jag som en tok och tycker att livet suger och tycker väldigt synd om mig själv, i andra stunden vill jag bara sätta igång och leva som vanligt igen och sysselsätta mig. Jag är sjukt instabil, igår tappade jag det fullkomligt. Vi skulle möta en representant för det företag som hyrt min lägenhet och som nu sagt upp kontraktet. Vi skulle göra en besiktning och avsluta samarbetet men damen dök inte upp. Jag fick tag i henne på telefon och hon hade helt sonika missat mötet och skyllde på att hennes svärmor hade dött. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag började skrika på henne i telefon och undrade hur hon kunde göra så här mot mig och att jag minsann var där fastän jag precis fått missfall och förstod hon inte hur mycket energi det krävdes av mig att ta mig in till stan för att göra det här?! Sen slängde jag på luren. Helt bananas. Hon smsade mig och bad om ursäkt och efter många om och men så bestämde vi att vi skulle ses idag. Som jag skämdes. Fy fan vad dum jag kände mig. Burr. Men jag kunde verkligen inte hålla tillbaka och hon fick ta hela min känslostorm.

Jaja, jag försöker fokusera både på nya försök och på att få gjort det här med lägenheten, jag vill inte sitta här och gråta mer. Life goes on.  

måndag 8 september 2014

Sorg

Jag ringde Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska så fort de öppnade imorse men de menar att man inte ser något ett ultraljud så här tidigt så det enda jag kan göra är att vänta en vecka efter att det har slutat blöda och ta ett graviditetstest då. Mest troligt så är det ett missfall med tanke på att jag inte har ömma bröst längre och att blödningen är rätt stor och fortfarande pågår. Hade det var det ena embryot så hade blödningen inte varit så stor. Jag ger upp. Jag har ingen tro på att detta skulle vara något annat än ett missfall.

Det här känns otroligt ledsamt. Jag undrar hur mycket det är meningen att man ska klara av egentligen? Vad är meningen med de här prövningarna vi utsätts för? Jag vet att jag kommer klara av det här och gå vidare och göra nya försök men det är som att jag tappar en liten bit av mig själv, min vilja att leva, för varje gång livet prövar mig på det här sättet.


lördag 6 september 2014

Missfall?

Jag är så jäkla orolig. Vi de senaste tre tillfällena som jag har varit på toaletten nu så har det kommit blod. Lite rosa de två första gångerna och nu lite mer fast brunt i färgen. Jag har ihållande molvärk sedan ett par timmar tillbaka. Det får inte vara ett missfall. Jag klarar inte av det. Det får inte hända!

Jag kan inget att göra än att vänta och se tänker jag för jag är ju trots allt bara i vecka 6 så vad skulle de kunna se om jag åkte in akut? Hjärtat kanske ändå inte har börjat att slå ännu.

Jag hoppas, om det nu är ett missfall, att det bara är det ena fostret som släpper och inte det andra. Någon liten lite rättvisa måste det finnas i den här världen. Jag känner mig helt förtvivlad av oro.

fredag 5 september 2014

5+2

Jag kontaktade en barnmorskemottagning häromdagen. Min kompis har rekommenderat stället och sa att jag borde kontakta dem redan nu eftersom de är eftertraktade och kanske har långa väntetider. Det visade sig dock inte vara något problem att få tid så jag har inskrivning inklusive ultraljud redan den 17:e september! Veckan innan mitt VUL på Sahlgrenska. Jag klagar inte, jag vill gärna ha besked så fort som möjligt och gärna ofta också med tanke på hur orolig jag känner mig för missfall. Jag är så ledsen för att jag inte kan njuta ordentligt utav att vara gravid utan i samma andetag känna oro för att det ska sluta illa.

Idag sitter jag hemma och jobbar och illamåendet ligger och lurar. Igår var det riktigt illa men tror att det beror på att jag flög fram och tillbaka till Stockhom under dagen så hoppas att det håller sig i schack nu när jag tar det lugnt och håller mig på fast mark.

onsdag 3 september 2014

5+0

Idag går jag (enligt Familjelivs app) in i vecka 6. Förmodligen är det minst 6 veckor kvar tills jag kan slappna av och sluta vara rädd för missfall. Jag hoppas på att det blir lite lättare efter VUL den 23:e september också.

Jag mår illa lite då och då men det är ingen större fara med det ännu. Jag reagerar på dofter, det var rätt tufft imorse på bussen när en dam som precis rökt satte sig bredvid mig. Jag märker också att det blir lite värre innan lunch så kanske får börja småäta på kex eller något.

Brösten är ömma, främst på kvällen. Eller kanske så är det för att BH:n åker av då  och det märks mer när jag släpper lös dem;)

Ibland, får någon sekund, så glömmer jag av att jag är gravid men så kommer jag på det igen och blir alldeles lycklig. 

måndag 1 september 2014

Bra gravidappar

Jag kan rekommendera appen Babycenter. Den finns bara på engelska men till skillnad från de flesta andra apparna så står det något litet roligt för varje dag under graviditeten. Jag gillar även Familjelivs Gravidappen och en app som hjälper mig hålla reda på vad jag inte får äta som heter Gravid-mat (härlig användning av bindestreck...).

Idag mår jag lite illa. Hoppas att det är för att det är måndag och inte för att jag nu kommer vara gravidillamående framöver. I övrigt har jag ömma bröst och lite växtvärk, oftast på eftermiddag/kväll och mitt luktsinne är fantastiskt, allt luktar mer intensivt.