Vändningsförsök

Igår gick vi ut och åt med vänner. Det känns som att det var evigheter sedan vi gjorde något där jag fick tillfälle att piffa till mig lite så jag gick all in med klänning och ögonskugga. Vi hade en trevlig kväll men var hemma innan nio, man är inte direkt någon partypingla these days. Jag fick ont i fogarna av att sitta ner såpass länge och inatt vaknade jag av molvärk i ljumskarna. Jag har också mycket sammandragningar det senaste. Jag har äntligen förstått hur de känns och nu när jag vet det så blir jag medveten om att jag haft dem ett tag. Jag har tidigare trott att bebisen rört sig på ett sätt som gjort att magen känts utspänd men som sagt så förstår jag nu att detta faktiskt är sammandragningar.

Så det händer en del i magen nu, eller bäckenet. Han verkar dock inte så sugen på att vända sig och jag har ändrat mig angående vändningsförsök och har beslutat att ge det en chans. Nu är frågan bara om vi ska göra det i Göteborg eller Varberg? Jag antar att det blir av redan den här veckan. Läskigt!

I övrigt så är humöret väldigt skiftande. Tålamodet är ickeexisterande och jag kan inte hålla tillbaka utan fräser ifrån om saker titt som tätt. Detta leder i sin tur till att jag får dåligt samvete och så får jag be om ursäkt och sen blir jag irriterad och fräser för något en stund senare igen...

Friyay

Den här veckan har det hänt mycket! För det första så sjukskrev jag mig i tisdags eftersom jag hade såpass ont och jag tror att det blir sämre av att ta mig till jobbet även om jag åker buss så långt jag kan. Jag tror inte heller att det är bra att sitta rakt upp och ner på en kontorsstol för foglossningens skull. Jag ska tillbaka till jobbet på onsdag och säga  hej då till alla. Det känns lite jobbigt men det är bara att få det gjort.

I tisdags så åkte vi ner till Varberg för att gå en visning på deras BB. Det var ljust, lugnt och rätt fint där. Barnmorskorna som vi träffade kändes sympatiska. Allt var bra förutom att min sambo nästan svimmade inne på förlossningssalen. Han tappade all färg i ansiktet och svettades floder. Han fick ligga kvar på en soffa medan vi andra gick vidare på visningen. Han är lite harig när det kommer till sprutor och sjukhusmiljöer men jag hade inte direkt väntat mig detta och det är inte direkt aktuellt att detta händer när det är skarpt läge. Vilket det för övrigt kanske inte blir förresten för knodden ligger i säte fortfarande.  Jag ska tillbaka för kontroll på tisdag och om han fortfarande ligger i säte då så får vi boka tid på antingen Östra eller Varberg för att träffa läkare och boka in tid för kejsarsnitt. Jag tror att det lutar åt att vi i så fall gör snittet på Östra. Det blir krångligt att åka till Varberg för att träffa läkaren först en gång, sen för själva snittet och sen sitta i bil med operationssår.

Jag vill antagligen inte göra något vändningsförsök då jag har hört en del läskigheter om det fast om någon av er som läst har någon input angående vändningsförsök så är ni välkomna att dela med er!

Ikväll vankas det fredagstacos här. Det är ungefär så livat det blir när man är höggravid. Kanske att jag håller mig vaken till klockan 22 också, bara för att det är fredag. 

Jag tycker inte om barn

Jag har funderat på min relation till barn en del nu så här i slutet på graviditeten. Mycket på grund av att min relation till bonussonen inte är helt smärtfri men jag har också funderat på varför jag aldrig haft en relation som känts naturlig med ett barn. Så länge jag kan komma ihåg så har det känts krystat när jag umgåtts med barn. Om någon förälder bett sina barn krama mig till exempel så vill jag helst säga att det inte alls behövs för jag vill inte alls ha en kram. Det känns påtvingat och stelt.

Jag tror att jag har svårt att göra skillnad på barn och vuxnas beteende. Jag har nämligen väldigt svårt för vuxna människor som jag inte begriper mig på. Barn är ju nästintill obegripliga och när de är små går det heller inte att prata med dem för att åtminstone försöka förstå varför de beter sig på ett visst sätt. Jag tror det är här skon klämmer. Förstår jag inte en persons beteende så tycker jag inte om personen och här gör jag ingen skillnad på vuxna och barn och barn är som sagt ofta väldigt svåra att förstå sig på, alltså har jag svårt för de flesta barn som jag möter.

Jag har samma känslor för vuxna som för barn. Jag är kräsen med vilka jag vill umgås med. Problemet är att det är lite skuldbelagt att erkänna att man har svårt för barn. De flesta har överseende med barns beteende men inte jag. Jag har inte mycket tålamod som det är och definitivt inte med ett barn som man inte kan säga till eftersom de är för små för att förstå ändå.

Så summa summarum så gör jag ingen skillnad på barn och vuxna och jag har inte tålamod nog för barn. Jag önskar att jag kunde göra det och jag hoppas verkligen att jag har mer tålamod med mitt eget barn och att jag kanske till och med kan få en ökad förståelse för andra barn i och med att jag själv blir mamma. Jag hoppas att jag blir mindre självcentrerad och får en mjukare syn på både vuxna och barn. Det hade vart nåt!

Måndag och jobb

Idag är jag på jobbet fastän jag har ungefär lika ont som förra veckan. Det gör främst ont när jag reser mig upp och när jag går. Ondast gör det precis när jag ställt mig upp sedan släpper det lite. Nu känner jag också att det värker i ljumskarna och ryggen, antagligen för att jag sitter ner och inte ligger som jag gjort mest de senaste dagarna. Nu är det bara sex och en halv arbetsdag kvar så jag vill gärna vara här och hänga lite med mina arbetskamrater och på onsdag är jag ledig så då kan jag pusta ut mitt i veckan också, det blir bra. Vi planerar i och för sig en runda på Ullared på onsdag men vi får se om jag orkar det. Jag saknar lite grejer till bebisen som jag skulle vilja skaffa, som täcke och kudde till barnvagnen och amningsinlägg till mig. Och så det vanliga, schampo, balsam, fryspåsar...

Igår tvättade jag klart alla kläder i storlek 50-56 och vek ned dem i bebisbyrån. Några hamnade i förlossningsväskan. Det känns helt overkligt att bestämma vilka kläder min lille son ska ha på sig sina första dagar i livet. Min son. Ogreppbart och alldeles underbart.

Mitt måndagsexemplar till katt är dålig igen. Den här gången är det magen som krånglar och det hamnar spyor lite varstans. Jag hittade en på soffan. Det var bara till att ta av klädseln och tvätta den och strax efter det så spydde han i den renbäddade sängen. Dessutom har spytt några gånger på golvet eller mattan. Kanske bra förberedelse inför bebisspyor som jag förmodar också kommer att hamna lite varstans? I alla fall så tror jag att hans dåliga mage beror på att han inte mår bra på den njurmat vi köpte till honom och som han nu börjat få mer av så nu får han pyttesmå portioner skonkost, torsk och ris, och så får vi helt enkelt byta tillbaka till den gamla maten sen. 

Att föda utan rädsla

Jag har jobbat hemifrån sedan i onsdags efter att vi var på sjukhuset. Det gör fortfarande ont i magen när jag reser mig upp och det drar i ljumskarna när jag går. Förmodligen är det ju foglossning eftersom det känns bättre efter vila så han blir förhoppningsvis kvar i magen ett tag till. Och lägger sig till rätta. Jag känner mig inte orolig ännu för att han låg i säte, men är inte så sugen på vändningsförsök. Och snitt hade jag inte tänkt mig heller, jag försöker ju förbereda mig för fullt på en vaginal födsel. Vi får se. Jag får ta det som det kommer.

Just nu läser jag Att föda utan rädsla av Susanna Heli. Jag har kommit halvvägs och det känns som att jag får en del bra tankar och idéer att ta med mig. Ibland känner jag att jag tar i lite, det är trots allt inte så många timmar av mitt liv som går åt till en förlossning och jag kommer ju klara av det oavsett men samtidigt vill jag gärna göra det till en så bra upplevelse som möjligt. Och jag går all in på den här graviditeten som ni märker så varför inte göra det även med förlossningen?

Förlossning på gång?

Det har varit full rulle här idag. Jag hade ont i magen igår och det kändes som att det blev bättre av att jag låg på soffan hela eftermiddagen och kvällen. Däremot så blev det istället värre i morse igen när jag var på väg till jobbet. Det gjorde såpass ont när jag var framme, och då tog jag ändå buss och spårvagn så mycket jag kunde, att jag började gråta när killen i caféet frågade hur det var med mig.

Efter att ha rådfrågat min barnmorska så fick min sambo komma och hämta mig för att åka till Antenatal på Östra sjukhuset. Väl där så tog de CTG som visade på att allt var bra med både mig och bebisen som tur var.  Efter att ha väntat i någon timme så fick vi träffa läkaren som bekräftade att bebisen mådde bra. Han hade dock lagt sig i säte så det fick vi ha koll på sa han. Däremot visste han inte riktigt vad som var "fel" på mig. Först så sa han att jag förmodligen ska föda och antagligen blir kvar på sjukhuset! Herregud, jag höll på att ramla av stolen. Sen så undersökte han livmodertappen, jävligt oskön undersökning by the way, men såg ingen påverkan på den så då trodde han att det kanske är foglossning i kombination med förvärkar fastän han medgav att det var märkligt att jag har ont i magen och inte så mycket i själva fogarna. Så nu är jag hemma och vilar och skulle komma tillbaks om det blev värre men ingen sjukskrivning eller så.  Men skönt att bebisen mår bra. Puh.

Förlossningsbrev

I mitt förlossningsbrev så tänkte jag skriva:

• Att jag kan tänka mig alla sorters smärtlindring om det skulle behövas, förutom sterila kvaddlar som verkar livsfarliga ;) 
• Att jag vill att de ska hålla emot så att jag spricker så lite som möjligt. I Finland använder de något slags grepp som heter Richters eller liknande och har väldigt låg procent vad gäller bristningar, dessvärre verkar inte många svenska barnmorskor känna till greppet men kanske att de som kommer ha hand om mig känner till det.
• Att jag vill vara uppe och stå så mycket det går och så mycket jag orkar.
• Att jag vill att de är tydliga, raka och informativa om vad som händer.
• Att de är försiktiga vid undersökningarna eftersom jag efter allt jag varit med i och med IVF:erna utvecklat något av en fobi. Jag spänner mig och tycker att det gör ont och är obehagligt som sjutton vid vaginala undersökningar.
• Att jag inte vill känna när de syr (jag räknar med att det kommer att behövas) så där får de gärna ösa på med smärtstillande. 
• Att jag gärna vill ha hjälp med att få igång amningen.

Vad min sambo behöver tänka på:

• Att hjälpa mig att behålla mitt lugn så att jag inte blir rädd och låser mig istället för att arbeta med min kropp.
• Att hålla mig fokuserad på andningen.
• Att inte ta på mig om jag inte ber honom.
• Att påminna mig om att ta lustgas när han ser på monitorerna att värken är på gång. (Jag känner mig lite rädd för att inte få till det med lustgasen.)

Vecka 35

Igår struntade jag i att gå till jobbet. Jag sov som en kratta och hade inget i min jobbkalender så jag meddelade via mejl att jag skulle jobba hemma. Inte helt sanningsenligt eftersom jag inte hade min dator med mig hem men jag kunde åtminstone kolla mejl via telefonen och som sagt händer det inte så mycket ändå. Jag fick naturligtvis dåligt samvete och nu känner jag att jag får ta mig i kragen och härda ut. Det är trots allt bara elva jobbdagar kvar. Fast det känns som hundra...

Idag känns det mycket i magen. Det molvärker i nedre delen av magen, mest när jag står upprätt. Jag hade bråttom i morse och gick rätt hastigt mellan spårvagnen och kontoret så antar att det är sammandragningar eller förvärkar på grund av det. 

Igår var det andra omgången av den förlossningsförberedande kursen och det handlade bland annat om snitt och smärtlindring. Jag tycker att det är bra att förbereda mig så gott det går även om jag inser att det antagligen inte alls blir som jag föreställt mig i slutändan. Jag ska i alla fall försöka att förbereda mig på att andas, vara så avslappnad det bara går, stå upp mycket och ta all smärtlindring jag kan få och behöver.

Det var någon som frågade barnmorskan som håller i kursen om att skriva förlossningsbrev. Då skrattade hon nästan och drog exempel på hur vissa gjort bort sig i sina brev genom att säga att de ville att barnmorskan skulle knacka innan de gick in i rummet med mera. Hon är inte helt smidig den här damen. Jag struntar dock i det och tänker skriva förlossningsbrev ändå!
 

Världens längsta inlägg

Fredag idag. Äntligen! Det är rena rama döden här på jobbet. Jag har nada att göra. Jag har avstämning med min chef i eftermiddag och tänker kolla med henne vad hon tycker att jag ska göra för det kan inte vara givande för henne heller att jag bara sitter här. Hon bjuder inte ens in mig på mötena längre så hon kanske rent av hade tyckt att det var skönt om jag gick hem? Hoppas på det!

De senaste dagarna har det känts lite tungt. Både jag och min sambo har varit trötta och han har varit stressad vilket inneburit att han varit lite tjurig. Med alla hormoner i rullning så tar jag illa vid mig av det och eftersom det också känns som det gör på jobbet så blir det hela inget roligt alls.

Vi "fick" också bonussonen i onsdags och det medför alltid att mitt humör blir sämre. Dessvärre. Jag vill så himla gärna att vi ska kännas som en riktig familj men det verkar omöjligt. Jag kan inte slappna av när han är hos oss och jag stör mig på mycket av vad han gör, eller inte gör snarare, för han är en väldigt passiv kille som inte har några fritidsaktiviteter och i princip alltid är hemma. När han är hemma sitter han på sitt rum och spelar data vilket är skönt men ofta går han runt fram och tillbaka som en osalig ande för att han är uttråkad. Han gör dock ingenting åt det själv utan förväntar sig att hans pappa ska aktivera honom. Han kan till exempel ringa sin pappa tio gånger om vi är borta någonstans och han får för sig att han är uttråkad och vill då att vi ska styra upp något åt honom. Han är så tafatt. Jag blir tokig! Han säger att det är tråkigt att hans kompisar alltid är upptagna men det finns inte en chans att han själv skulle skaffa sig en fritidsaktivitet. Jag tycker att hans föräldrar borde trycka på mer här men de verkar ha gett upp.  Min sambo är också för snäll för att säga till att han får ta eget ansvar så dessvärre styr han ofta upp situationen.

Han kan aldrig svara rakt ut på något utan säger alltid att han inte vet. Om jag frågar vad han vill ha till middag veta han inte, om jag frågar vad han ska göra imorgon vet han inte, om jag frågar hur det var i skolan vet han inte. Gah! Jag har så väldigt svårt att förstå mig på honom. Och jag har i princip gett upp på att försöka prata med honom med tanke på att det blir en helt ensidig konversation. Jag får själv klura ut vad problemet är om han är tjurig över något för han skulle aldrig kunna säga rakt ut vad problemet är. Häromdagen så var vi på restaurang och så blev han helt tyst plötsligt när han satt och tittade på menyn. (Han är åtminstone tydlig med att visa om han är missnöjd över något.) Även om jag frågade honom vad han inte var nöjd med så kan han inte säga vad det här så jag fick ställa hundra frågor innan jag fick ur honom att den rätt han tänkt sig innehöll paprika som han inte gillar. Han är tolv! Är det inte normalt då att kunna uttrycka detta? Att till och med kunna be servitrisen om att få rätten utan paprika. Hur svårt kan det vara?!

Det låter lite märkligt kanske men jag längtar så efter att få ha "bestämmanderätt" över mitt egna barn. Att ha rätt att säga ifrån på riktigt, att uppfostra som jag vill och att hjälpa mitt barn till att bli en ansvarsfull individ med integritet. Jag är medveten om att det är mycket på grund av min sambo och bonussonens mamma som bonussonen är som han är och att han är ett barn som behöver styras i rätt riktning och att det inte helt sker som det borde. Jag gör så gott jag kan i att förmedla till min sambo vad mina åsikter är men han gör naturligtvis som han själv vill och tycker är bäst vilket uppenbarligen inte är helt samma som jag känner och tycker. Också detta är en stor frustration.

Jag får dåligt samvete när jag skriver sådana här inlägg men jag behöver lufta. Och jag vill att ni ska veta att jag göra så gott jag kan för att mina känslor inte ska gå ut över bonussonen, jag vet att det inte är hans fel att det är så här. Han är bra på många sätt och det största problemet ligger nog i att jag inte förstår honom och det är svårt att vara i en relation där man inte känner att man får någonting tillbaka vilket man som "riktig" förälder får i form av kärlek. För min del blir det inget av den varan utan istället så blir min börda i hemmet (mat, tvätt, att finnas på plats, anpassa mig mm.) bara dubbel varannan vecka känns det som.

Busy doing nothing at all

Jag är lite frustrerad här på jobbet. Jag har redan lämnat över i princip allt till min vikarie och har därför inget att göra så nu sitter jag av tiden här i fyra veckor vilket känns så jäkla onödigt. Jag hade kunnat vara hemma och tvättat babykläder, monterat ihop bebissäng, tagit promenader och vilat istället. Jag har dessvärre ingen mer ledighet att plocka ut och vill inte ta mina föräldradagar så det är bara till att bita i det sura äpplet. Det kunde ha varit värre antar jag men det är så attans tråkigt att inte ha något att göra... mer än att googla bebissaker och information om förlossningar som det är mycket fokus på nu för min del.

Craving

Hur fin är inte den här då? Sååå sugen på att slå till men får sansa mig. Eller övertala sambon om att vi måste ha den här ;).

Magi

Bebisen rör sig riktigt mycket i magen nu och det är den bästa känslan någonsin. Jag vill så gärna att min sambo ska få känna hur det känns så ibland när vi ligger i sängen så lägger jag mig bakom honom med min mage i hans svank. Det är nog så nära han kommer i att få uppleva magin i vår bebis liv i min mage och han är lika förundrad varje gång över hur mycket bebisen rör sig. Precis som jag.

Gravidfotografering

Jag var på fotovisning av bilderna som vi tog för några veckor sedan och många av bilderna blev riktigt bra. Vad jag inte riktigt räknat med var priset för bilderna. Fotografen skulle ha 800:- per bildfil! Jag hade inte pengar till fler än tre stycken och sammanlagt har jag då nu lagt ner 3900:- för det här vilket känns lite väl att ta i även om jag blev nöjd med bilderna. Ett tips är att kika på kostnaderna för både fotografering och bilder innan ni bokar in er på fotografering. Fotografen verkar dessutom också bli lite sur över att vi inte köpte fler bilder vilket kändes riktigt olustigt. Usch.

Jag tänker göra en canvastavla av en av bilderna och förstoringar som jag ska rama in av de andra två. Här är en av dem som jag ska förstora och rama in.

Vecka 33 och kattkiss

Veckorna går fortfarande fort. Fram till RUL kändes de evighetslånga men nu går det så snabbt att jag blir orolig för hur jag ska hinna känna mig förberedd på en förlossning. Och på att bli mamma! Enligt min app är det 52 dagar kvar till beräknad förlossning och det är ju inte klokt. Hjälp! Jag försöker tänka att det kommer bli jobbigt så att jag är beredd på det men det är omöjligt att förstå hur det kommer att kännas. Jag hoppas att jag kan vara såpass avslappnad så att jag kan njuta av min bebis.

Inga konstigheter upptäcktes när jag var hos läkaren och barnmorskan i onsdags. Ingen förlossning på gång utan allt såg väldigt bra ut så jag får vänja mig vid att det känns mycket nu även om det stundtals är obehagligt. Läkaren kikade med vaginalt ultraljud och jag fick se något i princip osynligt som visade sig vara urinblåsan, läkaren uttryckte att det vi ser där i ett i princip obefintligt utrymme är urinblåsan. Inte undra på att man är kissnödig hela tiden!

Något som oroar mig hemma just nu är inte graviditeten utan att katten, som ju var väldigt sjuk i somras och som fick en penisamputation, har börjat kissa utanför lådan. Han går in i lådan men inte tillräckligt för att kisset hamnar dessvärre alltsomoftast utanför. Dels beroende på att han kissar som en tjej nu men kanske också på grund av att visa ett missnöje? Dessutom så trampar han i det och sprider kiss och kattsand i hela huset vilket är extremt jobbigt för mig som har ett sådant stort behov av att allt ska vara rent. Vi började med att köpa en robotdammsugare men den löser inte problemet med urinen utanför lådan utan bara sanden. Vi testade med att byta till en låda med pellets för att han inte ska kunna dra med sig det runt på samma sätt men då visade det sig att han kissade ännu mer utanför så nu står jag handfallen. Vad ska jag göra? Jag tar tacksamt emot tips om ni har några.