Kejsarsnitt del 1

Tack för alla gratulationer!

Jag tänkte berätta om kejsarsnittet och hur det gick till prinsen kom till världen.

Vi kom in till Varbergs BB redan klockan 6:30 på morgonen och fick duscha en extra gång med desinfektionsmedel, sätta på mig operationsnattlinne, strumpor och jordens största blöja/binda. Sen blev jag preppad med nål i handen, som de satte lite snett så den liksom hängde ned åt sidan och var obekväm, sedan satte de en kateter på mig vilket och var jäkligt oskönt. Kan inte begripa varför det inte sätter den efter att bedövningen är lagd? Det kändes när de satte in den och sen var det som att jag fått en urinvägsinfektion och var rädd att kissa ner mig. Som tur var så tog det inte långa stunden innan de körde in mig på operation där det var ett helt drös med folk som alla hälsade vänligt. Jag hade fått träffa gynekologen som skulle göra snittet och narkosläkaren innan. Narkosläkaren var en riktig spjuver som försökte ha koll på mig under operationen genom att prata om Homeland och andra saker. Han satte först bedövningen mellan två kotor men det var tydligen för trångt och innan jag hann protestera så satte han om den och snabbt som attan skulle jag lägga mig ned även om jag inte kände mig beredd på det.

Det sattes upp dukar mitt framför ansiktet på mig som de faktiskt fäste med tejp på min kropp. Armarna sträcktes ut som om jag satt på ett kors och det hela kändes obehagligt och även om de testade med en kall tuss för att se om bedövningen tagit ordentligt kändes det läskigt när de meddelade att de skulle lägga första snittet. Man ska ta sig igenom sju stycken lager innan man är inne i  livmodern och det gick snabbt! Plötsligt sa dem att snart är han här och det kändes helt ofattbart. När jag sedan hörde hans skrik brast det fullkomligt och jag grät som om jag aldrig gråtit förr.

Det tog ungefär 40 minuter att sy ihop mig och det kändes mycket även om det inte gjorde ont, man kände hur de drog och slet i kroppen. Under tiden de fixade med mig så torkade de av honom och kollade värden, som alla var perfekta, och sedan fick han vara hos pappa som satt bredvid mig så att jag kunde se honom. Världens finaste bebis.

Jag berättar mer sen om hur jag uppfattade Varbergs sjukhus men jag kan säga redan nu att det är verkligen skillnad på vilken barnmorska man har att göra med och på Varberg kändes det som att det fanns en miljon olika. Ny personal varenda dag och det var lite rörigt...

Fortsättning följer...

Han är här!

Den 20:e oktober klockan 8:28 kom världens finaste bebis till världen. Han vägde 3355 gram och var 49 cm lång.

Det är mycket blandade känslor nu. Vi stannade kvar på Varbergs BB till igår och det känns lite läskigt att inte ha en knapp att trycka på för att få hjälp av en sköterska. Han mumsar på brösten hela tiden känns det som och på nätterna får han inte riktigt ro så vi har gett lite ersättning de tre senaste nätterna men han verkar inte vilja sova mer för det. Mina bröst gör ofantligt ont så det tar dessvärre emot att amma utan att få pausa men det bör lätta snart.

Innan han kom så tänkte jag att det inte kan stämma att man inte får tid till något annat men så är det verkligen. Allt kretsar kring att få honom nöjd så att han sover en stund känner jag.

Den bästa stunden är när han ammat klart och ligger och plirar på mig med sina mörka fina ögon. Då svämmar mitt hjärta över av kärlek. Äntligen är han här!  

Sen kommer alla känslorna på en och samma gång

I morse var klockan ställd på 6 eftersom min sambo skulle iväg. Jag försökte somna om men började tänka på att imorgon går vi upp samma tid, om inte tidigare, för att sedan åka och få barn. Det är så konstigt och overkligt att jag inte kan glädjas åt det. Det är känslor som jag aldrig varit i kontakt med tidigare så det är kanske inte så konstigt. Jag kommer nog få en chock av att alla känslorna kommer på en och samma gång. Men det kommer bli helt fantastiskt också. Äntligen!

Arbetslös?

Min chef ringde i fredags och meddelade att min chefstjänst mest sannolikt kommer att förhandlas bort och förändringen träder i kraft vid nyårsskiftet. Jag kommer att få en tjänst som en i teamet som jag nu är chef för och min närmsta kollega ska bli min chef. Det är ett och ett halvt år till jag är tillbaka från föräldraledigheten så mycket kan hända innan dess och jag hade själv tänkt söka mig därifrån men det känns helt klart stressigt att tvingas söka nytt jobb under tiden jag är mammaledig. Jag har kvar min tjänst som sagt men inte fasen tänker jag gå tillbaka till en sämre tjänst än den jag har i dag. Fasen vad tröttsamt. En vecka tog det för min chef att plocka bort mig. Och så ringer hon och berättar innan jag ens hunnit få barn, som om man inte är stressad nog.

Vändningsförsök, del 2

Igår var vi på förlossningen för att göra ett vändningsförsök på bebisen. Jag har varit orolig inför det här eftersom jag hört skräckhistorier om moderkakor som lossnar och annat läskigt. Vi fick först göra ett CTG för att se att allt stod rätt till med bebisen, vilket det gjorde, sedan fick vi gå in till läkaren som gjorde ett ultraljud och kontrollerade hur han låg, storlek, mängd fostervatten och hur benen låg. Tydligen ska det vara lättare att vända bebisen om benen är böjda. För vår knodd var benen halvböjda, det fanns inte så mycket utrymme, en förhållandevis liten mängd fostervatten och han hade legat i säte relativt länge vilket spelar in (fyra veckor), så oddsen såg inte bra ut men nog för att göra ett försök.

Jag fick Bricanyl intravenöst och det var verkligen inget trevligt. Jag fick sådan hjärtklappning att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på mig och jag blev varm och svettig. Man får Bricanyl för att livmodern ska slappna av. Sedan fällde de bristen så att mitt huvud lutade nedåt och så kom ytterligare en läkare in för att hjälpa till. Den ena läkaren förde in båda sin händer under rumpan på bebisen, de kom verkligen långt in i magen, och den andra förde in sina händer under huvudet och så försökte de få honom att göra ett skutt och vända sig. Först verkade det gå bra men så spjärnade han emot för fulla muggar. Läkarna bytte plats med varann men det fungerade inte ändå. 50% av försöken lyckas så jag hade inte särskilt stora förhoppningar innan och var helt lugn med att sluta försöka efter två omgångar.

Vi gjorde sedan CTG igen och efter det fick vi vänta i en och en halv timme och sedan  göra CTG en sista gång innan vi fick åka hem.

På det hela taget var det okej, medicinen var värre än själva vändningsförsöken som i och för sig gjorde ont men som var hanterbara.

Det märkligaste är ju nu att vi fått tid för ett planerat kejsarsnitt. Det känns så overkligt och konstigt att jag har ett bestämt datum för när jag ska bli mamma. I natt sov jag inte många timmar utan tänkte mest på hur det kommer att kännas att få se honom, hur han ser ut, hur allt kommer att bli. Ogreppbart.

Han ligger fortfarande i säte

Vi var hos barnmorskan igår och dessvärre låg knodden kvar i säte. Vi bokade in ett vändningsförsök nästa torsdag på Varbergs förlossning. Nu vill jag att tiden ska gå snabbt så att jag får reda på om det lyckas och om det blir kejsarsnitt eller inte. Jag kommer på mig själv med att hoppas att det blir kejsarsnitt och funderar på om det till viss del beror på att jag då vet när han kommer. Jag har ett stort kontrollbehov och det är tufft att inte veta när jag ska bli mamma.

Jag fick frågan häromdagen om jag längtar efter bebisen. Jag fick erkänna för mig själv att jag inte gör det. Det är för svårt att greppa att jag ska få ett barn, att jag ska bli mamma. Jag kan inte begripa det, det är för stort.