Upp och ner

Jösses vad beroende jag är av sömn känner jag. Om jag inte fått sova på natten blir hela dagen skit. Som igår. Noll och ingenting fick jag sova kändes det som. Sen gick allt åt helvete. Det läckte kiss som lillen antagligen legat i en stund innan jag upptäckte det, jag bytte och så läckte det igen. Kan jag inte ens byta en jävla blöja?! Fick googla för att se så att jag gjorde rätt.

Sen skulle jag ner i extrafrysen som vi köpte och ställde i källaren och som jag fyllt med köttfärssås, köttfärspaj och korv stroganoff inför Knoddens ankomst, för att upptäcka att någon jävla idiot dragit ur kontakten (för andra gången!) så att allt tinat och är förstört. Kontakten måste ha dragits ur i fredags när min sambos arbetskamrater jobbade med något i källaren och eftersom detta är andra gången det händer så vågar jag inte chansa på att maten går att rädda.

Knodden vägrade också att sova på hela förmiddagen så jag fick ingen som helst tid att pusta ut och fixa något att äta utan satt mest och grät. Då kom tankarna om att min mjölk inte räcker till, att vi aldrig kommer att få till amningen utan amningsnapp och att min mjölkproduktion kommer att avstanna. Detta passade även min kära mor på att ta upp när vi talade i telefon precis efter att jag sagt att jag är så trött och skör och inte orkar med några pekpinnar. Jag blev så arg att jag lade på luren.

Sambon kom tack och lov hem efter lunch och gav mig två timmars sömn och det hjälpte direkt. Kvällen kändes såpass mycket bättre att jag till och med tog ett glas vin.  

Inatt har knodden sovit gott vilket innebär att allt genast känns så mycket bättre. Nu sover han igen. Murphys lag. Och jag ska iväg på mammaträff! Det ska bli spännande att själva ta oss ut och åka bil. Undrar om jag till och med kan få till att göra lite ärenden? Det kommer förmodligen gå alldeles utmärkt med tanke på att vi har fått sova.

Skitamning

Göta Petter vad vi kämpar med amningen. Det är som att vi är nybörjare igen. Brösten gör lika ont som de första veckorna och jag har ingen lust alls att amma. Jag vet inte hur mycket jag orkar kämpa för att han ska ta bröstet utan amningsnappen. Ofta får min sambo hjälpa till att hålla bröstet i ett hamburgergrepp och det är de gånger vi lyckats få till ett bra suggrepp men på natten och när sambon jobbar så går det verkligen inte att få till. Skrutten blir så ledsen till slut att jag ger upp. Jag får kanske lägga ner att få honom att suga utan amningsnapp för som det känns nu vill jag inte amma alls eftersom det gör så jäkla ont. Jäkla amningsstrulskit.

Vuxna grejer

Idag har jag fått information om att mitt livs allra första barnbidrag kommer in på kontot den 20:e november. Vi har också fått ett brev från Skatteverket om att de registrerat både mig och min sambo som vårdnadshavare, prästen ringde och bokade in ett möte inför dopet som vi ska ha i slutet av december och jag har satt in pengar som vi fått av släkten i ett sparande för Skrutten. Stora och viktiga grejer!

Saknad

Idag har vi varit på enmånadskontroll hos läkaren på BVC och allt ser bra ut även om vi fick lite bassning för att vi inte nacktränar tillräckligt. Jag har gjort det några gånger men han ser ju så jäkla hjälplös ut att jag får ont i hjärtat och så tar det emot att utsätta honom för det igen. Men nu ska vi alltså ta nya tag. Vi ska också sätta igång att öva på att amma utan amningsnappen och det har vi gjort här på eftermiddagen men blandat resultat och mycket tårar. Vi fortsätter...


Saker jag saknar:

Att kunna duscha när jag vill och att slippa kvida av smärta när strålarna når bröstvårtorna när jag väl får tid att ta en dusch.

Att kunna äta i lugn och ro. Eller när jag är hungrig och inte några timmar senare.

Att umgås med vuxna människor som inte är min sambo.

Att få göra i ordning mig på morgonen och ta på mig riktiga kläder, inte gårdagens mjölkfläckiga amningskläder och mjukisbyxor.

Att vara gravid och stolt över min fina mage. Jag aldrig känt mig så fin som när jag var gravid.

Att få sova på nätterna. Jag anade inte hur jobbigt det är få sin nattsömn störd upprepade gånger per natt.


Jag vet att allt går i faser och det snart är det andra saker jag saknar och jag försöker njuta av spädbarnstiden men än så har jag inga ihållande himlastormande kärlekskänslor inför mitt barn. Även om jag tycker att han är fantastiskt fin och kan börja gråta av titta på honom och är otroligt tacksam för att han är min så pockar känslorna av vad jag saknar sedan innan han kom, på.


Saker jag inte saknar:

Att inte vara mamma. Jag är så stolt över att ha en son.

Oron inför IVF-försöken.

Sorgen efter alla misslyckade IVF-försök.

Läker

Fysiskt så börjar kroppen läka efter kejsarsnitt och graviditet men det känns fortfarande. Jag har kvar stripsen på såret. Mest för att jag inte vågar dra bort dem men också för att jag tror att det kommer att göra ont att ta bort dem. De får trilla av när det är dags tänker jag och kanske blir också ärret finare om det hålls på plats så länge som möjligt? Över såret är det fortfarande en svullnad och det känns inte skönt när jag kommer åt det eller när Skrutten råkar sparka på mig. Jag går fortfarande i mjuka byxor som inte sitter åt men längtar efter att få ha normala kläder igen.

Jag tar kortare promenader med vagnen varje dag men orkar inte gå så långt utan att bli trött i ljumskarna, jag antar att det är bäckenet som drar ihop sig. Foglossning alltså fast åt fel håll!

Jag märker också av i ryggen alla timmar av amning. Jag är trött mellan skulderbladen. Någon som har någon bra övning för att slippa ontet?

Mina bröst och bröstvårtor är fortfarande ömma men det är mycket bättre än de två första veckorna tack och lov. Jag sover med amnings-bh men hade gärna sluppit för det är inget vidare skönt. Hur gör/gjorde ni? Och jag har hört att man ska nypa åt den ena bröstvårtan om den läcker när man ammar på den andra men hur länge ska man knipa åt? Under hela tiden man ammar eller bara precis i början?

Jag blir alltså bättre och bättre i kroppen men inser nu i efterhand hur påfrestande det faktiskt är att bära ett barn och sen dessutom genomgå en stor bukoperation. Det går inte att bli återställd på en dag direkt.

Tre veckor

Igår fyllde Skrutten tre veckor. Det känns på ett sätt som att han har varit här i en evighet men samtidigt händer det nya saker varje dag. Igår till exempel så var han inte riktigt nöjd på hela dagen och sov inte många timmar och det eskalerade i mycket skrik på kvällen vilket ledde till tårar från mig. Jag kände mig så otillräcklig när varken magmassage, byte av blöja eller amning och ersättning hjälpte. Till slut somnade han dock på pappas bröst. Vilken lättnad! Jag förstår inte hur man står ut med ett kolikbarn till exempel utan att gå sönder i hjärtat. Hujedamej.

Hos barnmorskan i tisdags visade det sig att han gått upp i vikt från 3240 gram till 3600 gram så jag behöver inte vara orolig över att han inte får tillräckligt med mat. Skönt. Däremot så oroar jag mig över att ersättningen som vi ger innebär att min egen bröstmjölksproduktion kommer att avta. Det verkar dock inte vara så mycket att göra åt det hela eftersom jag måste ge mitt barn mat så han blir mätt vilket jag inte verkar kunna göra på egen hand just nu. Jag ammar alltid först och om det behövs så får han ersättning efteråt.

Nästa vecka så är det enmånadskontroll hos barnläkaren. Spännande!

Jag börjar att längta efter att få göra vuxensaker. Som att äta brunch med vänner och kanske ta ett glas bubbel. Slippa mjölkfläckade kläder och onda bröstvårtor för en stund. Eftersom han tar flaska så kanske det inte är en omöjlighet inom kort. Samtidigt får jag dåligt samvete bara av att skriva meningen för borde jag inte bara vilja vara med mitt efterlängtade barn? Fast jag tror att en lycklig mamma är en bra mamma och en lycklig mamma måste också får  göra saker för sig själv, för att ladda mammabatterierna. Eller hur?

Kejsarsnitt del 2

När vi var klara i operationssalen fick jag köras in på ett förlossningsrum och vänta tills bedövningen släppte vilket tog ungefär fyra timmar. Min sambo fick en fin bricka med smörgåsar, kaffe och nyponsoppa medan jag "som gjort allt jobb" fick vänta till bedövningen släppt. Till slut fick jag smutta på lite nyponsoppa vilket kändes surt när jag var så hungrig att det enda jag kunde tänka på var en Big Mac eller två.

Tydligen så får man morfin med bedövningen och morfinet ska verka i 12 timmar. Det var rätt tydligt när det släppte för jösses vad ont det gjorde. Vid det här laget hade jag flyttats in på ett familjerum på BB. Det kom lite alla möjliga människor och hälsade. Det var lite oklart vem som skulle göra vad men plötsligt så kom två personer och sa att jag skulle upp ur sängen och in i duschen, att jag skulle kissa och att de skulle ta bort katetern. In i duschen? Omöjligt! Jag började gråta när jag, med deras hjälp, försökte ta mig ur sängen. Jag frågade om jag kunde få mer smärtlindring och fick lägga mig i sängen igen i väntan på att de skulle kolla av med en barnmorska om det var möjligt. Barnmorskan kom sedan in i rummet själv för att tala med mig och det märktes direkt att hon inte var intresserad av att ge mig något mer även om hon inte sa det rakt ut eller varför hon inte ville det heller för den delen. Däremot så frågade hon om jag hade trott att det inte skulle göra ont att få barn? Jag blev så häpen över kommentaren att jag inte kom mig för att säga något tillbaka. Till slut fick jag en Oxynorm och det beslutades att vi skulle avvakta med dusch och att ta katetern till dagen efter. Jag var rätt ledsen över barnmorskans kommentar och funderade mycket på hur lite smärta jag egentligen tål, jag kände mig utsatt och som om de trodde att jag bara var ute efter att få droger. Jag fick också för mig att det talades om mig och om detta så att alla som kom in i rummet var på sin vakt. Inte en helt optimal känsla för en nyförlöst kvinna.

Dagen efter så fick jag en till tablett, fastän barnmorskan dagen innan sagt att jag inte skulle få någon mer eftersom det gick vidare ut i mjölken. När jag frågade om det så menade hon att en till kunde jag få utan att det var någon fara. Okej? Efter tabletten gick det bättre att ta mig ur sängen och det var skönt att få duscha och få bort katetern även om det var bedrövligt att ta sig i och ur sängen. Dessutom hade jag börjat få rejält ont i brösten och Skrutten ville inte ta bröstet utan amningsnapp så det var rejält struligt där i början. När jag påpekade att jag hade ont frågade barnmorskan, samma som innan, om det var någonting som inte gjorde ont på mig? Även här blev jag så häpen att jag inte fick ur mig något smart. Dessutom slet hon ut min sambos mobilladdare ur kontakten och sa att man inte fick ha laddare i på grund av brandrisken så min sambo var även han lite rädd för henne, annars hade det ju varit bra om han kunde fört min talan så vi slapp den där jävla kärringen.

Det var mycket olika människor som kom och gick i vårt rum och det kändes som att de på grund av omsättningen på personal inte hade riktig koll på mig. De glömde saker titt som tätt och jag uppfattade dem som lite röriga och många sa olika saker angående till exempel användandet av amningsnapp och Purelan men samtidigt var de flesta väldigt trevliga och hjälpsamma och de kom och hjälpte till så fort man ringde på sin lilla klocka. Jag tog upp med läkaren som utförde kejsarsnittet att jag tagit väldigt illa vid mig av barnmorskans kommentarer och han skulle ta detta vidare. Jag tog det även med en annan barnmorska som frågade hur upplevelsen av förlossningen varit.  

En annan grej som hände var att när de skulle snitta sista lagret och plocka ut Skrutten så hoppade en fot ut och dessvärre så lyckades läkaren snitta honom i den. Fruktansvärt! Tack och lov så har han inga men efter detta och när man tog bort stripen så var det ett ytterst litet sår som läkt fint. Läkaren var inne hos oss två gånger efter operationen för att prata om det här och för att kika på bebisen så att allt såg bra ut. Han var märkbart upprörd och generad över att det blivit så här. Nu syns ingenting på foten efter skadan som tur är.

Allt som allt så tycker vi att det var en okej förlossning på Varberg och det var väldigt skönt att ha ett eget rum som vi fick stanna i så länge vi ville i princip men jag hade önskat slippa räpan till barnmorska, att de haft mer koll i personalen och naturligtvis så hade jag önskat att de inte snittade min lille pojke i foten.

Mitt liv som mamma

Idag är jag hemma själv i ungefär fyra timmar med Skrutten. När min sambo frågade igår om det var okej, han ska åka till Halmstad och kika på en cykel med bonussonen, så började jag gråta. Jag känner mig inte alls säker i min roll som mamma, ingenting kommer naturligt utan kräver övning och det är lätt att låta sambon göra saker som att trösta och byta blöjor med mera eftersom han, till skillnad från mig, är lugn som en filbunke med det mesta. Men nu har vi varit själva i nästan två timmar och Skrutten har ätit och sover gott bredvid mig i sitt näste så än så länge går det fint.

Jag måste nästan tvinga mig själv till att utsätta mig för sådant här, jag måste öva och på så sätt få bättre självförtroende i min mammaroll. Men jösses vad läskigt det är att jag har ansvar för en liten varelse alldeles själv. Bara att veta det gör att jag känner mig gråtfärdig. Just nu är jag allt han har, jag har fullt ansvar för min sons lilla liv. Jag kan inte lägga tid och energi på att känna mig osäker och otillräcklig, min energi måste finnas för honom. Min fina lilla kille.