Egentid

Jag är tillbaka på jobbet. Och Knodden är tillbaka på dagis. Halleluja! Alltså, det är verkligen ingen semester att ha semester längre, jag känner mig inte på något vis utvilad. Det är fullt upp att ta hand om ett litet energiknippe som Knodden. Han blir inte nöjd om man inte har/gör ungefär två aktiviteter per dag. Det bästa är att ha hemma folk som har egna barn så att de kan sysselsätta varandra. Då trivs Knodden bra och kan ge sin ömma moder lite välförtjänt egentid eller egentid blir det ju inte men kanske att jag kan få sitta ner i fem minuter. För jösses vad jag saknar att kunna gör saker för MIG, saker som JAG vill göra och att kunna göra dem utan att ha dåligt samvete för att jag borde avlasta hemma eller hämta på dagis eller hos barnvakt. Jag funderar på om jag har ett ovanligt stort behov av detta? Jag tycker att mina vänner sällan uttrycker ett sådant behov, eller de flesta har i alla fall barnvakt mer sällan än vad vi har och vissa av dem verkar nöjda med det. Det har kanske med mitt kontrollbehov att göra? Jag kan ju verkligen inte slappna av på riktigt när Knodden är med medan vissa andra inte verkar ha några problem med det. Nu har vi i alla fall lite barnlediga helger planerade under hösten tack och lov. Det ser jag framemot!

Stressen med en nyfödd

En vän till mig fick precis en ny liten bebis. Detta fick mig att tänka tillbaka till när Knodden vad helt färsk. Jag var verkligen superstressad hela tiden. Jag kommer ihåg att jag bara ville att han skulle sova för då kunde jag andas normalt en stund. Vi var hos farmor vid ett tillfälle och hon var så frustrerad över att han bara sov medan jag istället var rädd att han skulle vakna. Knodden sov i princip alltid bara i halvtimmespass, förutom på natten tack och lov då han sov lite längre pass, men detta innebar att jag aldrig fick tillfälle att slappna av på riktigt och jag var också extremt oroad över att han skulle bli väckt av ljud eller så och var nog rätt jobbig att ha att göra med. Eller jag vet att vissa uppfattade mig som väldigt jobbig eftersom min svåger varit förvånansvärt tydlig med det (på fyllan) och vi i princip aldrig umgås lägre på grund av detta sorgligt nog. Som det är nu är jag mer avslappnad med Knodden men vill inte gärna rucka på de rutiner vi har som gör att jag känner att jag har grepp om läget. Man har sällan grepp om läget vad gäller en snart tvååring ändå tycker jag men så länge vi följer våra rutiner så känns det i alla fall lite mer som så. Ibland får jag påminna mig själv om att inget farligt händer om han kommer i säng en halvtimme försent och att jag faktiskt inte har något bevis för att det skulle göra något särskild skillnad men känslan säger mig att det är betydande så oftast väljer jag att lita på den. Summa summarum så är jag väldigt glad att Knodden växer och att jag i samband med det blir mer och mer avslappnad. Puh.