Kalaskulan

I helgen var jag på bröllop och det var nästan märkligt hur många som gratulerade mig till graviditeten. Till och med tjejer jag aldrig träffat sa grattis! Och en av dem sa att hon visste att vi hade kämpat och var glad för vår skull. Vad märkligt! Jag trodde att det var min sambo som berättat för kreti och pleti men han hade inte sagt något sa han så jag antar att ryktet helt sonika spred sig och att glädjen låg i luften i och med bröllopet och att folk ville meddela att de var glada för vår skull. Och fyra personer klappade mig på magen! All uppmärksamhet kändes nästan obehaglig men samtidigt roligt att så många var glada för vår skull. Undrar om det är så här det ska vara nu? Det blir ju inte mindre tydligt direkt...

Mage 13+4, +0,5 kg

KUB-test

Vilken dag det blev igår! De ringde från Östra strax innan lunch och frågade om jag kunde komma dit för KUB-ultraljud vid klockan 14. De trodde inte att de skulle ha blodprovssvaren utan skulle ringa mig med slutgiltigt resultat per telefon på fredag. Shit, vad nervöst! Det blev riktigt snabba puckar och jag fick flytta runt lite möten på jobbet för att kunna komma ifrån. Som tur var så kunde min sambo följa med. Jag frågade personen som ringde om min sambo behövde vara med om vi ändå inte skulle få några resultat och det tyckte hon för att vi kunde ju se en del som vi båda antagligen var intresserade av. Även synliga fel om det skulle vara några sådana. Urk.

När vi kom dit berättade barnmorskan att de fått blodprovssvaren så att vi ändå skulle kunna få ett slutgiltigt besked. Det hela kändes inte så nervöst när vi väl var där, det var som att jag kände på mig att allt skulle se bra ut. Men jag höll min sambos hand som vid alla tidigare ultraljud, som om han vore min lyckoamulett.

När vi kikade på ultraljudet såg allt väldigt fint ut, sa barnmorskan. Bebisen var precis rätt storlek och nackspalten var inte för tjock. Vi såg hur den rörde sig och öppnade och stängde munnen, vi såg båda hjärnhalvorna och armar och ben. Overkligt och fantastiskt samtidigt. Vår bebis.

Barnmorskan sa, så fort hon fått fram resultatet på skärmen, att det var ett jättebra resultat och så fick vi gå fram och kika medan hon pekade på skärmen och förklarade.  Vi fick 1:1405 på Downs syndrom och 1:200000 på de andra läskiga trisomierna. Jag känner mig väldigt nöjd med de resultaten. Jag känner mig lugn och den spärr som funnits tidigare angående att berätta för folk om att jag är gravid har släppt.

Här ser ni vår fina friska lilla bebis.

Symptom vecka 14

Idag går jag in i vecka 14 men ser redan ut som om jag vore mycket längre gången. Mest är det nog gaser och svullnad men det känns som tur är inte som att jag behöver dölja magen nu som jag alltid annars gjort, även om det är lite nervöst att outa den. Jag har gravidjeans på mig sedan fyra veckor tillbaka och det är skönt men jag längtar efter skira sommarklänningar som inte sitter åt. Ska se om jag hittar något bra på stan idag.

För att få magen att fungera någorlunda normalt (jag är livrädd för hemorrojder och ändsprickor som man som gravid varnas för titt som tätt i de olika gravidapparna) så trycker jag i mig katrinplommon och jag är redan så trött på dem så jag nästan kräks och tar tacksamt emot tips på vad som funkar för att hålla magen i schack.

Brösten ömmar fortfarande och sedan några dagar tillbaka är det bröstvårtorna som är mest känsliga, väldigt likt de symptom jag fick av Lutinus. Jag märker inte att brösten har blivit större men alla bh:ar känns obekväma så även nya sådana ska jag ge mig ut på jakt på idag. Tar gärna emot tips på sköna b:har för gravida också!

Jag är fortfarande trött som en strumpa och vill helst sova hela tiden. Som tur är så är min sambo sympatitrött så han har inget emot att lägga sig klockan 21 på en lördag. Ännu i alla fall, vi får se hur länge han tycker att detta är en bra idé.

Och huvudvärken då, när den dyker upp fungerar inget. Eller inget säger jag, jag vågar ju inte ta något annat än Alvedon och det fungerar inte. Hittills har jag huvudvärk någon eller några dagar i veckan.

Igår fick jag en riktig yrselattack som var väldigt otäck. Jag låg i soffan (otippat) och skulle sätta mig upp när det susade till och hela rummet började snurra och ville inte sluta oavsett om jag lade mig ner igen eller försökte vända mig på sidan. Det höll i sig i någon minut och påminde om en riktig tonårsfylla och hade det hållit i sig lite längre så hade jag nog kräkts. Urk. 

Jag är otroligt tacksam för att jag äntligen är gravid och det är verkligen ett mirakel. Och jag frossar i mina symptom, jobbiga som härliga. Jag väntar dock fortfarande på ett lyckorus och det börjar nog närma sig för nu när jag går till jobbet på morgnarna så känns det faktiskt underbart med solen, fågelkvittret och värmen! Och en liten bebis i magen.

Ångrade mig

Jag har inte kunnat släppa tanken på KUB sedan min IVF-vän fick ett besked som resulterade i ett moderkaksprov. Det hela verkar nu ha slutat bra då resultatet på moderkaksprovet inte visade på några kromosomfel men oron för missfall kvarstår. Det är tydligen två veckor som den ökade risken håller i sig. Jag tror och hoppas att  hon kan släppa sin oro snart, risken för missfall är trots alls väldigt liten, men jag förstår henne absolut.

I alla fall så kontaktade jag min barnmorska och frågade om det var för sent att göra KUB varpå hon rakt upp och ned skickade en remiss till Östra och kallade in mig för blodprov imorgon. Vi får se hur Östra ställer sig men det känns som att det alltså ändå blir aktuellt med ett KUB-test för min del. Om det skulle visa på en risk för kromosomfel kommer jag att försöka få till ett NIPT istället för moderkaks- eller fostervattensprov då det är ett DNA-test på blodet som inte innebär en ökad missfallsrisk (men som är svindyr).

Jag är helt enkelt en för orolig människa för att inte göra testet, jag behöver få bekräftat att det inte är någon fara innan jag kan slappna av och njuta av den här graviditeten.

Jag mår bra, Magen är stor nu, kanske inte så mycket på grund av att bebisen växt som av att tarmar och mage inte riktigt vill samarbeta med mig. (Jäklar vad trött jag är på katrinplommon nu!) Men det syns helt klart att jag är gravid och jag bryr mig inte längre om att dölja det. Jag mår illa ibland, främst när jag inte har ätit på ett tag men det släpper snabbt och jag har huvudvärk kanske en gång i veckan som jag tror är hormonell. Som idag till exempel, huvudvärken kommer och går men släpper inte helt taget så det har inte blivit mycket gjort här idag. Jag har i och för sig påtat lite grann i trädgården, klippt ner mina lavendelbuskar och rensat lite ogräs. Så jag har ändå fått känna mig lite söndagsnyttig tack och lov.

Känslor

Jag har inte hittills känt igen mig i att mina hormoner spelar in och skulle göra mig mer känslig men nu jäklar! Det värsta är att jag för det mesta är arg. Jag stör ihjäl mig på folk på bussen, på min sambo, på min bonusson, på mina vänner... I fredags på bussen hem höll jag på att börja gråta av irritation på en person som satt framför mig men som satt vänd lite bakåt och pratade och pratade och pratade med sin granne och som hade världens sämsta andedräkt. Är inte det märkligt också hur jäkla dåliga andedräkter alla plötsligt har? I morse blev jag sjukt förbannad på busschauffören som skulle stå stel i evighet på alla hållplatser med dörrarna öppna när det var två grader ute. Jävla flane! Och min stackars sambo då, jag går på som sjutton om saker hela tiden och ifrågasätter varför han inte gör mer på det vis som jag tycker hade varit bättre. Jag känner mig helt utmattad av att vara så arg hela tiden. Ska detta hålla i sig hela graviditeten?

Jag körde också en storgråt i helgen när jag gick igenom ett gammalt fotoalbum och hittade en del foton på min pappa tillsammans med mig och min bror. Vi hade en krånglig relation då min pappa drack för mycket och som jag uppfattar det idag, som vuxen, var deprimerad under nästan hela sitt (korta) vuxna liv. Pappa gick bort när jag var dryga 20 och det är så fantastiskt sorgligt att han inte kommer att vara en del av mitt barns liv.

Klåda och stor mage

Min mage och mina bröst har börjat klia något infernaliskt. Jag smörjer in mig med olja för att jag tänker att det kan bero på att huden sträcker ut sig men det hjälper inte jättemycket. Det är lite jobbigt på jobbet för jag kan ju inte sitta och klia mig på brösten rakt upp och ned. Jag längtar mest efter att få komma hem så att jag kan ta av mig bh:n och mammabyxorna och klia allt jag kan.

Magen är fortfarande helsvullen och det känns inte som att mina tarmar jobbar på alls. Den lugnar sig under natten så på morgonen ser jag "normal" ut men på kvällen skulle man kunna tro att jag är i 6 månaden, inte tredje. Tredje månaden förresten. Nästa vecka fjärde månaden. Det är inte illa pinkat!

Ultraljud vecka 12

Puh. Allt såg fint ut. Den lille parveln var 45 millimeter lång och sprattlade runt i magen. Hjärtat slog precis som det skulle. Barnmorskan som gjorde ultraljudet var jättebra. Hon var bestämd med ändå mjuk och tog tid på sig för att förklara vad vi tittade på. Och hon sa att det inte finns något att oroa sig för nu eftersom allt ser fint och jag är i vecka 12. Det kändes fantastiskt att höra. Så nu är jag väl lugn i en vecka till eller så ;)  

Inget ultraljud

Jag fick inget ultraljud idag heller. Det är då fan att det ska vara så jäkla svårt att få till ett sådant! Lyckades få en tid imorgon men det känns ju sjukt frustrerande att sitta vägg i vägg med en ultraljudsapparat men ändå inte kunna få kika på hur det ser ut. Det tar ju bara ett par minuter! Jag får helt sonika ge mig till tåls och jag känner mig lugnare igen nu eftersom det inte kommit något mer blod och ju mer jag tänker på det ju mer säker blir jag på att det var blod utifrån. Jag torkade mig två gånger och det var vid andra "torken" som jag såg en liten millimeter rosa på pappret. Jag måste tro att det var blod på grund av att jag är på toaletten och torkar med hårt papper stup i kvarten, annars blir jag tokig. Och inget mer blod och inga kramper och brösten känns fortfarande ömma. Så, allt är bra. Det måste det vara.

Gynakuten

Jag skulle aldrig ha sagt att jag var lugn. Oron har slagit emot mig med full kraft den här påsken. Jag har haft väldigt mycket molvärk som varit ihållande och det associerar jag direkt med missfall så det har varit kämpigt helt klart. Igår när jag var på toaletten så kom det pyttelite rosa på pappret, jag tror i och för sig att det var från utsidan och det var litet som en millimeter. Jag springer på toaletten stup i kvarten så är nog lite känslig i huden och kan ha fått ett litet sår men eftersom jag ändå oroade mig redan innan så beslöt vi oss för att åka in till gynakuten. Där satt vi i tre och en halv timme innan de kallade in oss i ett rum och sa åt oss att åka hem. Vilken besvikelse! Jag har hoppats på ett ultraljud som hade tagit dem fem minuter men de skyllde på att de bara hade en läkare på plats och många patienter. Så nu sitter jag här med min molvärk och har hjärtklappning vid varje toalettbesök. Tack och lov så ska jag till min barnmorska för provtagning imorgon och hoppas verkligen att jag kan få ett ultraljud då så jag kan lugna ner mig lite igen.

Borde inte akuten har mycket folk på plats när alla de andra mottagningarna är stängda? Det är ju då den behövs.  Det hade varit smart tycker jag. Dessutom borde de meddela sina patienter under tiden man sitter och väntar om  vad som sker. De kunde lika gärna ha sagt till oss men en gång eftersom de visste att det bara fanns en läkare på plats. Och alla som är där behöver inte träffa en läkare, de borde ha barnmorskor på plats för att hantera vissa fall, som i mitt fall till exempel. Blev riktigt sugen på att starta en egen gynekologisk akutmottagning för alla oss oroliga själar. Det är ett skämt att det bara finns en enda gynakut med en enda läkare på plats i en sådan stor stad som Göteborg.

Jaja, nu ska jag försöka slappna av litegrann den här sista lediga dagen.