Jag är tillbaka på jobbet. Och Knodden är tillbaka på dagis.
Halleluja! Alltså, det är verkligen ingen semester att ha semester längre, jag
känner mig inte på något vis utvilad. Det är fullt upp att ta hand om ett litet
energiknippe som Knodden. Han blir inte nöjd om man inte har/gör ungefär två
aktiviteter per dag. Det bästa är att ha hemma folk som har egna barn så att de
kan sysselsätta varandra. Då trivs Knodden bra och kan ge sin ömma moder lite
välförtjänt egentid eller egentid blir det ju inte men kanske att jag kan få
sitta ner i fem minuter. För jösses vad jag saknar att kunna gör saker för MIG,
saker som JAG vill göra och att kunna göra dem utan att ha dåligt samvete för
att jag borde avlasta hemma eller hämta på dagis eller hos barnvakt. Jag
funderar på om jag har ett ovanligt stort behov av detta? Jag tycker att mina
vänner sällan uttrycker ett sådant behov, eller de flesta har i alla fall
barnvakt mer sällan än vad vi har och vissa av dem verkar nöjda med det. Det
har kanske med mitt kontrollbehov att göra? Jag kan ju verkligen inte slappna
av på riktigt när Knodden är med medan vissa andra inte verkar ha några problem
med det. Nu har vi i alla fall lite barnlediga helger planerade under hösten tack
och lov. Det ser jag framemot!
Efter två och ett halvt års kämpande, sex stycken IVF-försök och ett missfall så är vi äntligen gravida! Beräknat förlossningsdatum är i slutet på oktober.
torsdag 10 augusti 2017
onsdag 9 augusti 2017
Stressen med en nyfödd
En vän till mig fick precis en ny liten bebis. Detta fick
mig att tänka tillbaka till när Knodden vad helt färsk. Jag var verkligen
superstressad hela tiden. Jag kommer ihåg att jag bara ville att han skulle
sova för då kunde jag andas normalt en stund. Vi var hos farmor vid ett
tillfälle och hon var så frustrerad över att han bara sov medan jag istället var
rädd att han skulle vakna. Knodden sov i princip alltid bara i halvtimmespass,
förutom på natten tack och lov då han sov lite längre pass, men detta innebar att
jag aldrig fick tillfälle att slappna av på riktigt och jag var också extremt
oroad över att han skulle bli väckt av ljud eller så och var nog rätt jobbig
att ha att göra med. Eller jag vet att vissa uppfattade mig som väldigt jobbig
eftersom min svåger varit förvånansvärt tydlig med det (på fyllan) och vi i
princip aldrig umgås lägre på grund av detta sorgligt nog. Som det är nu är jag
mer avslappnad med Knodden men vill inte gärna rucka på de rutiner vi har som
gör att jag känner att jag har grepp om läget. Man har sällan grepp om läget
vad gäller en snart tvååring ändå tycker jag men så länge vi följer våra rutiner så
känns det i alla fall lite mer som så. Ibland
får jag påminna mig själv om att inget farligt händer om han kommer i säng en
halvtimme försent och att jag faktiskt inte har något bevis för att det skulle
göra något särskild skillnad men känslan säger mig att det är betydande så
oftast väljer jag att lita på den. Summa summarum så är jag väldigt glad att
Knodden växer och att jag i samband med det blir mer och mer avslappnad. Puh.
torsdag 6 juli 2017
En tvåa?
Jag funderar på det här med att skaffa ett till barn. Det är
flera i min omgivning som blivit gravida med en tvåa nu. Flera av dem är före
detta IVF-are som lyckats på egen hand den här gången. Underbart! Så märkligt hur
kroppen fungerar. Och så skönt att slippa genomgå fler IVF-behandlingar med
allt vad det innebär. I alla fall så innebär detta att jag själv har funderat på
det här med att skaffa ett till barn men jag är faktiskt säker på att det är
bra för vår del nu. Jag är framförallt alldeles för trött, både fysiskt men
också psykiskt trött efter den här första tiden med Knodden. Att orka göra om
allt igen nu finns inte på kartan. Jag ser äntligen ljuset på andra sidan och
kan inte tänka mig att utsätta mig för att börja om igen. Missförstå mig rätt,
jag är evigt tacksam för Knodden och kärleken till honom är oändlig. Och oavsett
hur trött jag är så kan jag sitta på jobbet och kika i telefonen på videos på
honom och längta mig tokig. Nej, jag nöjer mig med Knodden och jag ser framemot
att det blir ännu lite lättare med åren.
torsdag 29 juni 2017
Ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma
Som jag skrev tidigare så känns det mesta vad gäller Knodden
lite lättare nu även om jag i vissa situationer fortfarande blir orimligt
stressad. Som över hur vi ska ta oss hem om vi alla är bortbjudna nånstans till
exempel. Jag börjar tänka på logistiken med en gång när vi är bortbjudna. Hur
vi ska få honom att somna någon annanstans än hemma i hans spjälsäng kan uppta en
alldeles för stor del av min tankeverksamhet. Varför kan inte jag vara så där
härligt easy going och ta allt med en klackspark och utgå från att allt löser
sig snarare än att jag tror att allt kommer att bli så himla jobbigt? Jag läser
Elsa Billgrens blogg. Hon och hennes familj inklusive en ettåring är på
semester nu och det ser så jäkla problemfritt och lätt ut allting. De verkar
inte ha några som helst problem med att kunna sitta och äter timslånga middagar
tillsammans med vänner eller ligga vid poolen och dricka vin ur fuktimmiga
glas. Tänker jag på vår semester så ser jag framför mig hur minst en av oss
alltid springer efter Knodden som aldrig vill vara där vi vill vara och hur jag
inte kommer att kunna äta några middagar någon annanstans än på vår terrass (vilket
i och för sig inte heller är helt fel) efter att han har somnat eftersom vi
inte får mer än cirka en kvarts lugn och ro vid matbordet och vad i hela friden
ska jag ta mig till om han blir övertrött och ställer till med en scen om vi är
ute på restaurang?! Ja ni ser ju. Jag är fortfarande ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma
men i jämförelse med hur det var för ett år sen så är det betydligt bättre och
det är jag tacksam över!
torsdag 22 juni 2017
Semester
Nästa vecka går jag på sex veckors ledighet. Orutinerad
förälder som jag är tänkte jag inte på att jag behövde matcha min semester med
hur förskolan håller öppet så vi bokade en tio dagars resa precis innan
förskolan stänger. Men men, det känns välbehövligt med en lång ledighet med
tanke på hur vi mått under våren. Jag är fortfarande smårisig och bonussonen
har nu fått min hosta så vi byter verkligen av varann. Huvudsaken är dock att
knodden är frisk. När han är sjuk blir det så mycket jobbigare för alla.
Det ska bli så härligt att vara ledig även om min son vaknar
lika tidigt på morgnarna oavsett om det är semester eller inte men vi har
faktiskt kommit på en väldigt behaglig morgonrutin som gör det hela lite
enklare. För det första vaknar han inte riktigt lika tidigt längre, förut var
det klockan 5 som gällde men sedan han började på förskolan så lutar det, tack
och lov, mer åt 6-snåret. När han vaknar och hojtar till går någon av oss upp
och fixar välling och så får knodden ligga i sin säng och dricka välling och
titta på paddan medan vi alla vaknar till i lugn och ro. Han kan ibland vara
nöjd med detta i upp till en timme! Så jäkla skönt att äntligen få softa lite
på morgonen även om jag aldrig klarar av att somna om. På vardagsmorgnar
innebär detta och jag dessutom kan duscha och fixa till mig utan att ha ett
litet bihang i hasorna som stressar på.
En annan sak som bidrar till att det känns lite lugnare
nuförtiden är att Knodden sover längre på dagarna. Han sov bara i
halvtimmespass fram till att han var nästan 1,5 år gammal. Nu sover han oftast bara
en gång om dagen och kan då sova i upp till 2,5 timmar! Det är en skänk från
ovan för den här trötta mamman att kunna ta sig en tuppis mitt på dagen.
måndag 12 juni 2017
Sjuk
Fy bubblan alltså. Det där med att man aldrig varit så sjuk som när barnet börjar på dagis stämmer verkligen. Sedan jag började jobba 1:e mars och Knodden började på dagis den 10:e april så har jag kanske varit på jobbet tre fulla veckor och de var inte i rad. Jag har haft fyra förkylningar och två magsjukor och Knodden i princip lika många. Är jag inte hemma från jobbet på grund av att jag själv är sjuk så är det för att vabba. Det är ingen ände på det. Det är pinsamt med tanke på att jag börjat på nytt jobb men framförallt så är det otroligt påfrestande och nedbrytande. Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk igen, att jag kommer att vara sjuk resten av mitt liv och alltid vara på gränsen till fullkomligt utmattad.
torsdag 4 maj 2017
Stressen
Jag hade inte räknat med hur stressigt det är att vara
mamma. Jag slappnar aldrig riktigt av. De dagarna när Knodden är med är jag
helspänd i princip hela tiden. Det är inte långa stunden jag vågar låta honom
komma ur synhåll för han är extremt klåfingrig och stoppar allt i munnen och
vill klättra upp överallt. Han är en riktig fara för sig själv! Jag får avvakta
med matlagning, tvätt, städning, telefonsamtal och ja allt i princip tills vi
är två hemma eller till Knodden somnat. Då är jag istället stressad för att jag
vill bli klar med allt så att jag kan lägga mig i tid eftersom Knodden vaknar 5
och sömn är extremt dyrbar. Är jag inte med Knodden så känner jag mig ändå
stressad över att hinna med allt som jag ska innan det är dags att hämta
Knodden på dagis eller åka hem och avlasta min man. Har jag en barnledig kväll
vill är jag stressad över att ändå komma hem i tid så att jag får sova innan vi
ska upp klockan 5. Jag är stressad jämt! Och det märks dessvärre på min hälsa.
Sedan jag började arbeta för två månader sedan har jag inte haft en full vecka utan
att vara sjuk. Två förkylningar och två magsjukor ligger jag inne med redan och
jag känner mig väldigt dum över det här på nya jobbet. Och Knodden har dessutom
haft en öroninflammation mitt i inskolningen på dagis som också inneburit att
jag fått vara borta på jobbet för att stanna hemma med honom.
I slutändan är det såklart värt det. Och jag får jobba på
att hantera stressen bättre. Och också på att komma ihåg att det viktiga i
livet är min son och familj, inte jobbet.
tisdag 21 mars 2017
Fullt upp
Det har gått farligt snabbt att komma in att vara heltidsarbetande
igen. De största skillnaderna från hur det var att jobba innan jag blev mamma
är att jag inte har någon tid alls till övers på dagarna nu. Det är raka vägen
till mormor eller farmor efter jobbet för att hämta Knodden, sen är det lek och
laga och äta middag tills det är läggdags varpå jag får fixa allt inför
morgondagen. Jag lägger fram kläder för både mig och Knodden och ser till att
det finns frukost lättillgängligt och oftast duschar jag också numer på
kvällen. Förr i tiden såg vi oftast någon film på kvällen men det jag orkar med
nu är ett avsnitt av en serie innan jag stupar i säng redan vid 20-21. Jag är
fortfarande helt otroligt trött så jag försöker lägga mig riktigt tidigt i hopp
om att någon gång sova ikapp. Knodden vaknar oftast minst en gång per natt och
vill upp för dagen någon gång vid 4:30-6, oftast 5, vilket är en mardröm för
mig som är så morgontrött. Jag hoppas på en förändring när Knodden börjar dagis
om några veckor. Jag tänker att han då är så trött att han faktiskt borde vilja
sova lite längre på morgnarna. Hoppas hoppas hoppas!
Idag vaknade Knodden med feber men vi lämnade till farmor
ändå. Jag vet att han blir väl omhändertagen där och det känns så dumt att vara
hemma från jobbet när jag är så ny och redan vara hemma sjuk två gånger (!).
Migränen har kommit tillbaka som ett brev på posten efter att inte ha visat
sitt fula tryne sedan innan jag blev gravid. Det är på grund av stressen, det
vet jag. Det är turbulent i den personalgrupp som jag är chef för och jag blir
väldigt lätt stressad över om det är dålig stämning. Jag är övertygad om att
jag är en HSP – Highly Sensitive Person. Herregud, alla stressåkommor som jag
ligger inne med alltså. Jag har migrän, IBS och sömnsvårigheter. Att jag då
väljer att jobba som chef och gärna tar på mig uppdrag där det är problem är
märkligt när jag tänker efter men det är ändå det jag brinner för.
Jaja, fullt upp alltså. Kommer på mig själv med att drömma
mig iväg till en solstol på en strand i Maldiverna. Är det rimligt att tro att
det kommer att ske inom det närmsta?
onsdag 1 februari 2017
Update
Jösses vad tiden har gått! Och nu är jag tillbaka i
arbetslivet och plötsligt har jag slötid (och lust) lite då och då och hinner
skriva på bloggen.
Vilken grej det är att bli mamma! Det går verkligen inte att
föreställa sig i förväg. Min son är nu 15 månader och han är underbar. Det är,
som alla säger, en kärlek som är obeskrivlig. Han är det finaste barn jag
någonsin har sett! Jag lägger upp hur mycket kort på honom som helst på
Instagram och Facebook. Jag kan inte låta bli. Det är verkligen som en
förälskelse. Snart ska han börja på
förskolan och jag har som sagt börjat att jobba litegrann. Nya tider! Det ska
bli fantastiskt skönt att få egentid och att få ha dialoger med vuxna människor
om annat än sömnrutiner och tandsprickning och att få äta lunch i lugn utan att
behöva mata någon annan samtidigt. Det ska bli skönt att slippa sysselsätta ett
energiknippe som man måste ha koll på HELA tiden eftersom allt hamnar i munnen
och allt ska pillas på eller klättras upp på. Det har varit stressigt minst
sagt. Jag har knappt någon energi kvar i kroppen och lider av konstant sömnbrist.
I början var oron alldeles för stor och jag kunde inte alls njuta av att
äntligen få vara mamma. Nu njuter jag
men jag tror också att det kommer att bli ännu bättre när vi får en liten paus
från varandra på dagarna, min lille älskling och jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)