Jag vill hoppa av karusellen

Jag känner mig fortfarande ledsen. Och trött. Vi hade besök hela helgen, av det nyförlovade paret. Jag trodde att de skulle åka vid lunch eller senast på eftermiddagen i går men de stannade ända till klockan halv nio igår kväll vilket inte alls var vad jag kände att jag behövde den här helgen. Mitt behov av att vara ensam och ta det lugnt är stort nu och idag känner jag mig gråtfärdig igen. Tanken på att vi får bonussonen på onsdag och allt vad det innebär men skrikande vilda barn och extra städ och matlagning känns så jobbigt att jag inte vet jag ska ta vägen. Jag vill flytta till en öde ö och bara vara själv. Jag vill inte behöva tänka på att mitt humör går ut över någon annan för det ger mig dåligt samvete på toppen av allt.

Jag sitter i kontorslandskap på jobbet och jag reagerar på att höra andras röster hela tiden, det kryper i kroppen på mig. Jag vill så gärna ha lugn och ro.

Jag hade bestämt mig för att vara positiv inför det här försöket men det känns snarare som att jag håller på att klappa ihop fullständigt. Det mesta bottnar antagligen i en rädsla för ett ytterligare misslyckande. Och stressen över att jag ska försöka vara positiv eftersom negativ stress påverkar just negativt. Jag blir tokig på den här karusellen. Jag vill inte fortsätta åka. Jag vill hoppa av.

Friday blues

I morse läste jag att Synderskan blivit gravid på fjärde insättningsförsöket. Jag ska göra mitt fjärde i augusti så jag fick upp och hoppet! Och jag blev glad som sjutton för hennes skull. Äntligen! Jag har sagt det förr, ingen borde behöva gå igenom den här jävla stressen och oron som upprepade misslyckade försök innebär. Jag blir så glad för hennes skull men samtidigt ledsen för min egen.

Däremot så läste jag strax därefter att mina kompisar som ska bo hos oss i helgen hade förlovat sig igår och jag blev helt knäckt. Det är kombinationen av nyheterna som fick bägaren att rinna över. Sitter här och håller tillbaka tårarna. Min sambo och jag är inte förlovade, han får liksom inte tummen ur och jag är rätt besviken över det. Han påstår sig vilja dela upp livets glädjeämnen och nu försöker vi ju få barn så vi får vänta till efter det är hans resonemang. Ja för halleluja vilken glädje det är att göra IVF-försök efter IVF-försök utan att lyckas. Nu borde väl vara ett perfekt tillfälle att ge mig något att vara glad över? Jag förstår honom inte alls men jag kan samtidigt inte tvinga honom att fria även om jag hade velat det. Att han skulle be mig att bli hans fru är den ultimata kärleksförklaringen i mina ögon, mer så än att vi ska ha barn tillsammans. Det låter kanske märkligt men jag har många dåliga förhållanden i bagaget och har nog aldrig riktigt känt att jag varit lika viktig för någon pojkvän som han varit för mig. Är ni med?

Jaja, i alla fall så känns det heldeppigt nu. Jag känner det som att jag kämpar och kämpar men får inte mycket tillbaka. Jo, det är klart att jag får, rent rationellt är jag med på det men just nu är känslan sådan att det inte är någon idé att kämpa på. Jag tycker helt enkelt synd om mig själv och jag tycker att just nu är världen mer orättvis mot mig än vanligt.

Positiva tankar

Jag blir så trött på all den här oron som jag känner för allt som har med IVF att göra. Just nu är jag oroad över att jag har som en slags mensvärk fastän mensen precis är över och tror att det kan vara för att det är någon fel efter den där infektionen/slidkatarren jag hade. Å andra sidan brukar jag känna rätt mycket i magen mest hela tiden så det är förmodligen ingenting. Men jag oroar mig för att om det nu är något så kanske vi inte kan göra nästa försök vecka 33. Är ni med? Så här är det ju hela tiden, altid något att oroa sig för. Att inte mensen ska dyka upp så att man kan börja ta sprutor när man sprayar, att man ska få en cysta, att man ska bli överstimulerad, understimulerad, att man inte får sätta tillbaka något, att man inte får något ägg till frysen... Suck.

Jag ska från och med nu försöka att tänka postivt angående det här försöket. Jag ska försöka att visualisera mig själv i framtiden men ett litet barn i min famn. Detta gjorde jag vid första försöket men sen har hoppet halkat efter men nu ger jag mig på det igen. Det är nog något jag behöver bli bttre på vad gäller det mesta faktiskt. Att vara mer postivit inställd. Så nu kör vi på det :)

Akupunktur?

Apropå akupunkturen så borde det inte vara någon idé för min sambo att gå dit den här veckan igen och han behöver inte ta mer örter heller tänker jag med tanke på att allt blev framflyttat till vecka 33 och att spermierna redan är producerade. Frågan är om jag ska gå eller inte? Jag har för mig att tjejen på kliniken hade semester vecka 31 och man ska väl helst påbörja behandlingarna två veckor innan? Ja ja, jag har ringt och lämnat ett meddelande så hon borde höra av sig här under dagen.

Midsommarhelgen har varit bra. Det regnade inte så tack och lov så kunde vi vara utomhus. Vi var sju vuxna och sex barn (i åldrarna två-elva) så jag var lite orolig att vi skulle behöva vara inomhus allihop med allt vad det innebär i stök och bråk. Jag har ett stort kontrollbehov och inte mycket tålamod med ouppfostrade barn som stökar ner men som sagt så löste vädret det och allt har gått bra.

Ni som känner att ni inte kan vara med barnfamiljer under er process, vad är det som känns jobbigast för er?  

Tips på gynekolog i Göteborg?

Här händer det grejer. Nu så ringde jag Reproduktionsmedicin, egentligen för ett annat ärende då jag åkt på en bakteriell vaginos helt plötsligt. Aldrig hänt förr och jag är osäker på om det ens är det då jag inte fick tid hos någon gynekolog utan fick gå till min vårdcentral och blev snabbt undersökt av en allmänläkare som inte tog några tester. Det var i alla fall det som oroade mig lite, att det kanske inte var bakteriell vaginos utan något annat. Jag fick dock två olika typer av antibiotika så oavsett var det var så borde det vara borta nu. Trodde först att det var svamp, det får jag lätt och jag tyckte mig känna igen besvären men sen ändrades det hela och jag fick ont snarare än att det kliade. De kunde inte hjälpa mig på repro vad gällde detta utan jag får helt enkelt hitta en gynekolog. Min gick i pension förra året. Någon som har någon gynekolog i Göteborg att rekommendera? Läge att kolla upp detta.

I alla fall så sa de också att min plan för hösten är klar men när vi började kika på datum för spraystart så visade det sig att jag får fram (bak?)flyttat datum för uttag och återföring till vecka 33 istället för vecka 36!

Nu har jag förlängt min semester med en vecka och kommer förhoppningsvis vara lugn som en filbunke när det är dags. Jihoo!

Akupunktur

Idag pratade jag med AM-kliniken och bokade in en himla massa tider inför kommande IVF-försök. Min sambo ska dit redan den här veckan och få sig örter att ta under sommaren. Det är ju främst på grund av dålig spermakvalitet som vi gör IVF-försök men embryona har sett bra ut efter ICSI så nu är det väl egentligen på grund av att ägget inte fäster som vi går på akupunktur . Jag bokade in tider från vecka 32, nästa insättning blir enligt planering vecka 36. Jag kommer att ta semester vecka 36. Jag blev lite perplex när min läkare sa att stress spelar in (har hittills bara hört tvärtom) så nu tar jag semester så jag slipper känna stress över vilken dag man ska ta ledig och om jag nu får lika mycket migrän som sist så behöver jag inte känna mig stressa över vad jag ska säga på jobbet med mera. Känns som ett bra beslut.

Akupunktir och semester, två nya grejer inför försök 4.

Min chef sa för övrigt att just vecka 36 inte är optimalt att ta semester med tanke på uppstart inför hösten. Jag blev riktigt besviken på henne. Hur kan man vara så okänslig? Jag sa att jag har väntat ett halvår på nästa försök och att jag helt enkelt inte kan fokusera på jobbet den veckan. Så är det bara. Jävla kärring.

Bonusproblem

Jag var, som sagt, på Föräldrarstöd för att tala om min relation till min bonusson i torsdags. Jag uppfattar det som att man kan hitta en del som har samma problem på nätet men att det aldrig annars pratas öppet om de problem som kan uppstå i en sådan här relation eftersom det är så jäkla tabu. Det är tabu att som vuxen inte kunna komma överens med ett barn om det inte är ens eget men som man bor tillsammans med och det är definitivt tabu att prata om att man inte hyser några varmare känslor för sitt bonusbarn.  

Sanningen för mig är att jag och min bonusson inte har valt varandra och som det ser ut just nu så hade det inte spelat något större roll, varken för honom eller för mig, om vi inte skulle bo tillsammans längre. Det skulle snarare kännas skönt.

Det är ett komplicerat förhållande och det är svårt att förklara vad det är som är svårt men främst är det att jag inte känner att jag får någon kontakt med honom och att han är väldigt tillbakadragen. Nu har det gått så långt att vi undviker varandra. Eller jag undviker honom i alla fall.

Jag vill inte ha det så här, jag vill ha en bra och sund relation till min bonusson för jag kommer antagligen ha honom i mitt liv många år till och jag vill inte känna mig obekväm i mitt eget hem. Så jag gör vad jag kan för att förbättra relationen och ett steg i det är att tala med någon som är van vid att hantera sådana här frågor. Vi får se vart vi landar. Det har varit mycket jobbigare sedan vi började försöka få barn själva…