Stressen med en nyfödd

En vän till mig fick precis en ny liten bebis. Detta fick mig att tänka tillbaka till när Knodden vad helt färsk. Jag var verkligen superstressad hela tiden. Jag kommer ihåg att jag bara ville att han skulle sova för då kunde jag andas normalt en stund. Vi var hos farmor vid ett tillfälle och hon var så frustrerad över att han bara sov medan jag istället var rädd att han skulle vakna. Knodden sov i princip alltid bara i halvtimmespass, förutom på natten tack och lov då han sov lite längre pass, men detta innebar att jag aldrig fick tillfälle att slappna av på riktigt och jag var också extremt oroad över att han skulle bli väckt av ljud eller så och var nog rätt jobbig att ha att göra med. Eller jag vet att vissa uppfattade mig som väldigt jobbig eftersom min svåger varit förvånansvärt tydlig med det (på fyllan) och vi i princip aldrig umgås lägre på grund av detta sorgligt nog. Som det är nu är jag mer avslappnad med Knodden men vill inte gärna rucka på de rutiner vi har som gör att jag känner att jag har grepp om läget. Man har sällan grepp om läget vad gäller en snart tvååring ändå tycker jag men så länge vi följer våra rutiner så känns det i alla fall lite mer som så. Ibland får jag påminna mig själv om att inget farligt händer om han kommer i säng en halvtimme försent och att jag faktiskt inte har något bevis för att det skulle göra något särskild skillnad men känslan säger mig att det är betydande så oftast väljer jag att lita på den. Summa summarum så är jag väldigt glad att Knodden växer och att jag i samband med det blir mer och mer avslappnad. Puh.