Adoption

Nu har det känts lite bättre i två dagar. Tack och lov. Det är utmattande att vara så uppgiven och ledsen. Dessutom är det bara en arbetsdag kvar den här veckan och sen fyra dagar ledigt! Underbart! Jag ska sova som en gris.

Jag fick hem adoptionspapper från en adoptionsförening häromdagen och det kändes inte alls bra. Jag har så svårt att se det som ett alternativ. Kanske om/när jag väl ger upp hoppet om att få egna barn men just nu känns det nästan olustigt att ens läsa om det. Vi får se. I alla fall så hade de ett avsnitt i häftet där lite äldre barn men särskilda problem, och som sökte adoptivföräldrar, presenterades. Herre gud vad sorgligt, det gjorde ont i hjärtat på mig att läsa om dessa barn, många uppåt 10 år gamla, med ADHD eller andra svårigheter som sökte föräldrar som ville ta hand om dem. Vissa av dem var dessutom syskon. Man undrar vad som hänt med familjen? Och hur flera av syskonen kunnat få sådana problem? Hur kan det vara så svårt och långdraget med adoption när behovet är så stort och det uppenbarligen finns både barn och vuxna som så gärna vill?

Trött

Jag hade inte räknat med att det skulle känna så jobbigt att det var Mors dag i helgen men det var riktigt tufft faktiskt. Känslorna spökar mest hela tiden och när min sambo igår påminde sin son om att höra av sig till sin mamma för att gratulera henne så brast det. Jag kan tycka att han borde ha tänkt till lite innan han tog det med sin son rakt framför mig. Jag vill kunna släppa det här och tänka på något annat men det är alltid något som påminner mig om eländet. Känner mig rädd att det är så här det kommer att kännas hela tiden nu. Jag hade velat kunna ta semester nu och flytta hemifrån en stund och bara vara helt ensam och inte utsätta folk för mig och mitt humör. Jag vill slippa känna mig rädd för att jag plötsligt ska börja gråta. Jag vill inte vara med.

TGIF?

Jag är fullkomligt labil. Ena stunden är jag glad, skrattar och tycker att det är underbart att det är sommar. Andra stunden så skiter jag fullständigt i att det är sommar och känner mig bara lurad av livet och gråter. Igår fick min sambo hämta mig vid affären för att jag, förutom att jag fick reda på att min kollegas sambo var gravid och reagerade på det, hade skoskav och var grymt kissnödig och fick en gråtattack.

På bussen i morse höll jag på att få ett bryt för att signalen när man trycker på stoppknappen OCH när bussen lämnar hållplatsen är spräcka-trumhinnor-hög.

Jag vill ligga under täcket och inte vara med. Fast under täcket är det ju sjukt galet jävla varmt så inte ens det kan jag göra.

Trevlig helg!  

Mood indigo

Jag kontaktade Familjestöd för att se om de kunde hjälpa mig med någon att prata med angående det här med min bonusson. Jag fick en tid nästnästa vecka. Jag hoppas verkligen att det hjälper. Jag inser att jag har fått någon slags låsning på det här. 

Nu meddelade precis en av mina anställda, som gjort sitt andra IVF-försök tillsammans med sin sambo, att de är testade positivt igår. Jag blev faktiskt på riktigt glad men det susade till i magen ändå. De hade liksom önskat att det inte skulle ta sig nu på grund av att min kollegas sambo har svår reumatism men så tog det sig ändå. Hur man kan jag göra ett försök när man inte är upplagd för att bli gravid är märkligt kan jag tycka. Men det kanske det som är grejen då eftersom det tog sig. Men det känns extremt orättvist. Jag vill ju! Borde det inte vara jag som blir gravid då? Jävla skitvärld.

Läkarbesök inför tredje IVF-försöket

Vi har fått tid till ”vår” läkare på Sahlgrenska för att prata ihop oss inför nästa försök. Jag vet inte om det är praxis att man tar ett samtal så här men jag ringde i alla fall och begärde att få göra det och snart är det dags. Jag försöker sammanställa frågor så att jag inte glömmer något när jag väl är där. Bland annat ska jag fråga: 

Varför fungerar det inte? (Förhoppningen om att de kan svara på det är inte vidare hög men ändå.)

Varför kör vi långt protokoll?

Hur mår mina ägg? Sist nämnde en av läkarna något om min äggproduktion men jag har för mig att jag har väldigt bra värden så vill dubbelkolla detta.

Vad är oddsen att det kommer att fungera?

Hur ser vi till att jag får fler mogna ägg den här gången? (Det har varit ett problem för oss att jag får ut en bra mängd ägg men att få av dem är mogna.)

Kommer ni på något annat jag borde fråga?

Sorglig helg

Det har varit en jobbig helg. På lördagen vaknade jag och kände mig låg redan med en gång. Jag hade inte lust att ta mig för någonting och tårarna rullade. Jag var på middag med några tjejkompisar i fredags kväll och det kan ha varit det som satte igång det hela då den ena precis fått en bebis och den andra är gravid i vecka 20. Jag kände dock inte så mycket när vi satt där men det satte nog igång tankekarusellen. Jag kände mig hemskt sorgsen. Ledsen.

Min sambo och jag kikade lite mer på vad som stod om adoption på nätet på morgonen och det gjorde nog sitt det också. Jag vill verkligen inte adoptera. Men risken finns att jag ändrar mig längre fram, när jag givit upp hoppet om att det ska fungera med IVF och därför måste vi komma igång redan nu. Man måste vara gift. Jaha, det är ju inte vi och det verkar inte som att min sambo har någon eld i baken vad gäller att fria även fast han är väl medveten om det är ett krav vid adoption. Å andra sidan så kan jag kanske inte förvänta mig att han ska fria rakt upp och ner för att vi läser om det. Det kändes i alla fall rätt hopplöst. Min sambo ville åka in till stan, det var Göteborgsvarvet och många av våra vänner var inne och tittade på varvet men jag ville inte. Ville inte behöva låtsas vara okej när jag inte var det.

Jag skulle ha fått mens i lördags. Inga tecken på att den var på väg. An kan tycka att jag borde fått upp hoppet lite men det var snarare tvärtom. Att jag kände att kroppen skulle sluta jävlas med mig. Och så kom den igår…