Ska jag låtsas som ingenting?

Jag kan inte ljuga om att jag naturligtvis hoppas att jag på ett mirakulöst sätt fortfarande är gravid, att det ska bli ett plus när jag graviditetstestar på tisdag. Men som sagt så har jag inga graviditetssymptom alls kvar så chansen är inte stor. Men hoppas gör jag.

Jag funderade på det att jag försöker skydda min omgivning genom att inte berätta att jag fått missfall snarare än att jag försöker skydda mig själv genom att inte prata om det. Jag har ju inte sagt på jobbet att jag är hemma på grund av missfall utan att jag är hemma på grund av att jag är fökyld. Och vi hade bokat en tid med en arkitekt för att bygga ut huset men nu blir det ju ingen bebis och pengarna går istället till IVF-fösök men inte säger jag till arkitekten att jag avbokat vårt möte på grund av att jag har fått missfall. Nej, jag säger att vi har fått lite ändrade planer. För hur skulle mina kollegor eller arkitekten reagera om jag rakt upp och ned sade som det var? På ett sätt så hade det varit skönt att vara ärlig så alla förstod hur dåligt jag mår, att det inte är en liten förkylning som går över utan att det här är en sorg som skapar permanenta sår. Jag känner att jag kommer att ha svårt för jobbet, svårt att ta allt ansvar som krävs av mig, jag får ont i magen bara jag tänker på pressen. Jag vill inte ha sådan press på mig när jag redan är så otroligt oroad och stressad inombords. Är det för att vi så sällan pratar om missfall som jag känner att det inte är ett legitimt skäl för mig att känna så här inför jobbet? Varför känner jag att jag inte kommer att få någon förståelse från min chef om jag tar upp det här med henne?

Life goes on

Ena stunden gråter jag som en tok och tycker att livet suger och tycker väldigt synd om mig själv, i andra stunden vill jag bara sätta igång och leva som vanligt igen och sysselsätta mig. Jag är sjukt instabil, igår tappade jag det fullkomligt. Vi skulle möta en representant för det företag som hyrt min lägenhet och som nu sagt upp kontraktet. Vi skulle göra en besiktning och avsluta samarbetet men damen dök inte upp. Jag fick tag i henne på telefon och hon hade helt sonika missat mötet och skyllde på att hennes svärmor hade dött. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag började skrika på henne i telefon och undrade hur hon kunde göra så här mot mig och att jag minsann var där fastän jag precis fått missfall och förstod hon inte hur mycket energi det krävdes av mig att ta mig in till stan för att göra det här?! Sen slängde jag på luren. Helt bananas. Hon smsade mig och bad om ursäkt och efter många om och men så bestämde vi att vi skulle ses idag. Som jag skämdes. Fy fan vad dum jag kände mig. Burr. Men jag kunde verkligen inte hålla tillbaka och hon fick ta hela min känslostorm.

Jaja, jag försöker fokusera både på nya försök och på att få gjort det här med lägenheten, jag vill inte sitta här och gråta mer. Life goes on.  

Sorg

Jag ringde Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska så fort de öppnade imorse men de menar att man inte ser något ett ultraljud så här tidigt så det enda jag kan göra är att vänta en vecka efter att det har slutat blöda och ta ett graviditetstest då. Mest troligt så är det ett missfall med tanke på att jag inte har ömma bröst längre och att blödningen är rätt stor och fortfarande pågår. Hade det var det ena embryot så hade blödningen inte varit så stor. Jag ger upp. Jag har ingen tro på att detta skulle vara något annat än ett missfall.

Det här känns otroligt ledsamt. Jag undrar hur mycket det är meningen att man ska klara av egentligen? Vad är meningen med de här prövningarna vi utsätts för? Jag vet att jag kommer klara av det här och gå vidare och göra nya försök men det är som att jag tappar en liten bit av mig själv, min vilja att leva, för varje gång livet prövar mig på det här sättet.

Missfall?

Jag är så jäkla orolig. Vi de senaste tre tillfällena som jag har varit på toaletten nu så har det kommit blod. Lite rosa de två första gångerna och nu lite mer fast brunt i färgen. Jag har ihållande molvärk sedan ett par timmar tillbaka. Det får inte vara ett missfall. Jag klarar inte av det. Det får inte hända!

Jag kan inget att göra än att vänta och se tänker jag för jag är ju trots allt bara i vecka 6 så vad skulle de kunna se om jag åkte in akut? Hjärtat kanske ändå inte har börjat att slå ännu.

Jag hoppas, om det nu är ett missfall, att det bara är det ena fostret som släpper och inte det andra. Någon liten lite rättvisa måste det finnas i den här världen. Jag känner mig helt förtvivlad av oro.

5+2

Jag kontaktade en barnmorskemottagning häromdagen. Min kompis har rekommenderat stället och sa att jag borde kontakta dem redan nu eftersom de är eftertraktade och kanske har långa väntetider. Det visade sig dock inte vara något problem att få tid så jag har inskrivning inklusive ultraljud redan den 17:e september! Veckan innan mitt VUL på Sahlgrenska. Jag klagar inte, jag vill gärna ha besked så fort som möjligt och gärna ofta också med tanke på hur orolig jag känner mig för missfall. Jag är så ledsen för att jag inte kan njuta ordentligt utav att vara gravid utan i samma andetag känna oro för att det ska sluta illa.

Idag sitter jag hemma och jobbar och illamåendet ligger och lurar. Igår var det riktigt illa men tror att det beror på att jag flög fram och tillbaka till Stockhom under dagen så hoppas att det håller sig i schack nu när jag tar det lugnt och håller mig på fast mark.

5+0

Idag går jag (enligt Familjelivs app) in i vecka 6. Förmodligen är det minst 6 veckor kvar tills jag kan slappna av och sluta vara rädd för missfall. Jag hoppas på att det blir lite lättare efter VUL den 23:e september också.

Jag mår illa lite då och då men det är ingen större fara med det ännu. Jag reagerar på dofter, det var rätt tufft imorse på bussen när en dam som precis rökt satte sig bredvid mig. Jag märker också att det blir lite värre innan lunch så kanske får börja småäta på kex eller något.

Brösten är ömma, främst på kvällen. Eller kanske så är det för att BH:n åker av då  och det märks mer när jag släpper lös dem;)

Ibland, får någon sekund, så glömmer jag av att jag är gravid men så kommer jag på det igen och blir alldeles lycklig. 

Bra gravidappar

Jag kan rekommendera appen Babycenter. Den finns bara på engelska men till skillnad från de flesta andra apparna så står det något litet roligt för varje dag under graviditeten. Jag gillar även Familjelivs Gravidappen och en app som hjälper mig hålla reda på vad jag inte får äta som heter Gravid-mat (härlig användning av bindestreck...).

Idag mår jag lite illa. Hoppas att det är för att det är måndag och inte för att jag nu kommer vara gravidillamående framöver. I övrigt har jag ömma bröst och lite växtvärk, oftast på eftermiddag/kväll och mitt luktsinne är fantastiskt, allt luktar mer intensivt.