Ovänner

Jag blev osams med en vän igår. Mitt upp i allt elände. Vi satt i hennes bil och pratade om min relation till min bonusson. Jag har märkt på henne att hon inte tycker om att jag har det så svårt i relationen men mest för att hon tycker att jag borde skärpa till mig helt enkelt, inte för att hon förstår mig. Jag vet inte om hon tycker synd om min bonusson och ser sina egna barn i honom eller vad det är som gör att hon blir så upprörd men det hela slutade i alla fall med att hon menade på att jag skulle lämna min sambo om jag inte kunde lösa situationen. Inte så ödmjukt och inte det bästa tillfället att ta upp något sådant här på med tanke på att jag är så sårbar nu. Jag har ett otroligt dåligt samvete för att jag inte har förmågan att hantera den här situationen bättre och har ett behov av att prata med mina vänner om det (det är inte så lätt att lufta med min sambo om det här). Jag tar upp det för att jag behöver stöd men antar att jag får räkna med kritik också och jag kanske behöver det för att som hon sa skärpa till mig men igår klarade jag inte alls av att ta någon kritik oavsett hur väl hon menade. Jag började gråta och sa att jag tycker att det är märkligt och faktiskt vidrigt att hon ens föreslår en sådan sak. Vad menar hon? Ska jag lämna min sambo? Vi håller på att försöka skaffa barn och jag älskar honom. Jag kunde inte alls begripa hur hon kunde komma med det förslaget. Hon bad i och för sig om ursäkt men skadan var redan skedd och jag förmådde inte ens säga hej då när jag gick ur bilen.

Nu mår jag om möjligt ännu sämre än tidigare, jag har extremt dåligt samvete för hur jag känner inför bonusen eftersom hennes reaktioner spädde på detta ordenligt och dessutom är jag ovän med någon plötsligt. Någon som jag hade förväntat mig stöttning ifrån. Jag blir dessutom lite paranoid och tror att alla mina vänner pratar med varandra och känner att jag är en värdelös bonusmamma och att det är jättesynd om min bonusson. Vilket det kanske är. Jag är förmodligen inte alls bra för honom. 

Jag borde ringa henne för att få bort gnaget i hjärtat men jag orkar inte.

Ledsen och arg

Dessutom, nu när jag ändå är igång och gnäller, så blev jag så jäkla provocerad när jag såg en film som de lagt ut på Nordic IVF angående hur det går till med en IVF-process. Paret i filmen gjorde ETT försök och lyckades, det som var lite jobbigt under processen var ägguttaget. Vad trött jag blir. Varför pratar ingen om hur jobbig den här processen är om man inte lyckas på de första försöken? Hur jäkla ledsen och tom man känner sig efter flertalet misslyckade försök? Varför säger de på klinikerna att det här kommer minsann inte bli några problem när det ändå sen inte lyckas?

Livet är pausat under hela processen. Egentligen borde man få vara sjukskriven till man får sitt efterlängtade barn för ingenting är som vanligt när man är ofrivilligt barnlös. Man är konstant utmattad, både känslomässigt och fysiskt. Ibland, under kortare stunder, känner man sig någorlunda normal men det är ytterst sällan. Jag önskar att det fanns en medicin man kunde ta för det är tamejfan olidligt att behöva känna så här. Usch, vad ledsen jag är idag.

Skjut mig

Usch, idag känns det deppigt. Ingen ägglossning eller mens i sikte. Det är så jäkla jobbigt att inte veta när nästa "etapp" är. Och ju längre tid mensen håller sig borta desto längre tid innan vi får försöka igen. Om jag inte får den innan vid ska till Nordic som kommer jag fråga om jag kan få köra igång när det kommer och alltså inte vänta en vanlig mens  emellan. Finns det egentligen några belägg för varför man ska vänta? Jag har till och med hört att man är mer benägen att bli gravid direkt efter ett missfall för att kroppen är inställd på att vara gravid.

Sen är det fredag och jag skulle egentligen på AW med gamla kollegor men mår fortfarande pyton så det blir nog till att stanna hemma. Och även om jag jobbar hemma idag också så hade det känts pinsamt om jag stötte på någon kollega när jag inte varit på jobbet.

Vi har bonussonen nu och han känns som världens med lata och bortsskämda skitunge som aldrig hjälper till med något utan bara gnäller och är trumpen vilket jag inte alls har något tålamod med nu.  När slutar barn vara egoister och inser att det är lättare att tycka om någon som är hjälpsam och tacksam för allt man ställer upp med?

Jag känner mig onyttig, fet, flottig och sunkig som sjutton och har hela huvudet fullt av snor. Det känns som att jag inte har någonting att se framemot. Till råga på allt så såg jag på Facebook att en gammal kollega till mig som uttryckligen inte ville ha barn nu är gravid och får mängder med gratulationer. Skjut mig.

Sjuk och dåligt samvete

Herregud, jag känner mig döende. Jag har blivit tokförkyld och är hemma från jobbet. Igen. Har väldigt dåligt samvete för det och det gör mig lite förbannad. Vad sjutton ska jag ha dåligt samvete för att jag är sjuk för? Jag mår väl tillräckligt dåligt av att vara sjuk? Det är på grund av min chef som jag känner så här. Jag märker så tydligt på henne att hon är besviken på mig för att jag är sjuk. Bland annat så svarade hon bara "ok" på mitt sms om jag stannade hemma igår. Jag måste verkligen tänka på det själv när det gäller mina egna anställda, att vara förstående när de meddelar mig att det är sjuka och åtminstone skriva "krya på dig" om jag svarar på ett sådant sms.

I övrigt så har jag pendlat fram och tillbaka mellan Carlanderska och Nordic men har återigen landat hos Nordic. Nu får jag se till att stanna där och vila i mitt beslut. Har en tid den 7:e oktober.

Ingen ägglossning och ingen mens i syne än så länge. Börjar bli otålig. Palla att vänta till nästa mens efter detta också! Hela den här IVF-karusellen är ju en lång jäkla väntan och jag som är så otålig blir tokig av det. Urk.

IVF-träff

Jag var på IVF-träff förra torsdagen! Det var hur bra som helst. Vi var sju tjejer som träffades och som var på lite olika platser i IVF-karusellen. Jag kände med en gång att jag blev starkare av att få prata ut ordentligt och jämföra upplevelser och få lite tips och råd. När vi suttit där i tre timmar kände jag att jag var tvungen att ta mig hemåt även om jag egentligen hade kunnat fortsätta att prata i flera timmar till. Att så öppet kunna prata med likasinnade var verkligen skönt. Jag kände att jag inte gett upp på att det här kommer att fungera. Att jag visst kommer att bli mamma, det tar bara lite tid för mig.    

Jag tror dock att jag är både mentalt och fysiskt utmattad efter den här pärsen som varit. Jag var hemma från jobbet förrförra veckan, både på grund av missfallet men också för att jag var förkyld, men nu är jag på gång att bli sjuk igen. Även om jag den här helgen verkligen inte har gjort något annat än att vila. Jag har lagt mig vid 21 både fredag och lördag men ändå är jag inte tillräckligt stark för att mota bort bakterier. Jag har inte tid och kan inte med att vara sjuk igen så nu sitter jag här på kontoret och mår skit istället. Jag ska dessutom på ledningsgruppsmöte i Stockholm med kvällsaktivitet på onsdag till torsdag vilket jag verkligen inte har varken lust eller ork till. Det här med att min kropp inte samarbetar med mig börjar bli jäkligt tröttsamt.

Giv mig styrka

Idag var det dags att graviditetstesta och jag var såpass spänd att jag vaknade med migrän. Trots att jag verkligen inte förväntade mig ett pluss så hoppades jag. Men det var negativt som jag trott. Då vet jag i alla fall det nu och kan gå vidare på riktigt.

Jag kom sent till jobbet på grund av migränen (hade helst stannat hemma men det kunde jag inte med med tanke på att jag var hemma hela förra veckan), det är tredje migränattacken sedan i lördags men jag tror att det blir bättre nu när jag vet. Jag hoppas verkligen det för nu orkar jag inte mer, jag orkar inte både sörja och må dåligt fysiskt. Ibland känns det som att jag kommer att gå sönder på riktigt, som att jag en dag helt enkelt inte kommer kunna ta mig ur sängen och fortsätta kämpa.

Livets prövningar

Jag märker att det är många som inte pratar med sin familj och sina vänner om sin IVF-resa. Jag har alltid varit öppen med att vi behöver hjälp med att bli gravida och att vi genomgår IVF-försök. Jag är rätt öppen som person och för mig har det känts rätt att dela med mig. Jag berättar dock inte för alla, jag har berättat för några av mina kollegor men vill inte att det ska bli så att jag känner att de diskuterar hur det går bakom min rygg. Risken finns så klart för vissa vet som sagt. Jag var också öppen med att vi äntligen blivit gravida när jag plussade. Det känns däremot jobbigt just nu för alla som vet att jag blev gravid vet inte ännu att jag fick missfall. Varje gång någon av de personerna hör av sig och jag måste berätta att jag fått missfall så kommer sorgen upp till ytan. Å ena sidan är det tufft som sjutton men å andra sidan är det bra att bearbeta sorgen på det sättet också. Jag tror på att man ska prata om sorgen för att komma över den.

Jag förlorade min pappa när jag var 22 och min pojkvän två år senare. Jag tyckte att jag var öppen med min sorg och att jag bearbetade den men det tog över tio år innan jag var mogen nog att genom terapi kunna sätta ord på min sorg och verkligen sörja vad jag förlorat. Jag tror inte att jag hade träffat min sambo om jag inte tagit tag i mig själv och min sorg. Jag mådde inte tillräckligt bra för att känna mig älskad av någon annan.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här inlägget mer än att för min egen del är eller har det varit rätt att (relativt) öppet tala om vår ofrivilliga barnlöshet eftersom det inneburit så mycket rädsla och sorg. Jag behöver mina vänner att dela det med för att under processens gång bearbeta mina känslor. Jag blir också fundersam över varför det är sådana som tidigare vart med om så mycket jobbigt i livet som verkar vara dem som livet fortsätter att pröva? Är det för att vi är starkare än andra? För att vi är de som klarar av det? Jag vet inte, men det är förbannat orättvist i alla fall. Någon måtta får det vara för hur mycket en människa ska klara av.