Ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma

Som jag skrev tidigare så känns det mesta vad gäller Knodden lite lättare nu även om jag i vissa situationer fortfarande blir orimligt stressad. Som över hur vi ska ta oss hem om vi alla är bortbjudna nånstans till exempel. Jag börjar tänka på logistiken med en gång när vi är bortbjudna. Hur vi ska få honom att somna någon annanstans än hemma i hans spjälsäng kan uppta en alldeles för stor del av min tankeverksamhet. Varför kan inte jag vara så där härligt easy going och ta allt med en klackspark och utgå från att allt löser sig snarare än att jag tror att allt kommer att bli så himla jobbigt? Jag läser Elsa Billgrens blogg. Hon och hennes familj inklusive en ettåring är på semester nu och det ser så jäkla problemfritt och lätt ut allting. De verkar inte ha några som helst problem med att kunna sitta och äter timslånga middagar tillsammans med vänner eller ligga vid poolen och dricka vin ur fuktimmiga glas. Tänker jag på vår semester så ser jag framför mig hur minst en av oss alltid springer efter Knodden som aldrig vill vara där vi vill vara och hur jag inte kommer att kunna äta några middagar någon annanstans än på vår terrass (vilket i och för sig inte heller är helt fel) efter att han har somnat eftersom vi inte får mer än cirka en kvarts lugn och ro vid matbordet och vad i hela friden ska jag ta mig till om han blir övertrött och ställer till med en scen om vi är ute på restaurang?! Ja ni ser ju. Jag är fortfarande ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma men i jämförelse med hur det var för ett år sen så är det betydligt bättre och det är jag tacksam över!