Egentid

Jag är tillbaka på jobbet. Och Knodden är tillbaka på dagis. Halleluja! Alltså, det är verkligen ingen semester att ha semester längre, jag känner mig inte på något vis utvilad. Det är fullt upp att ta hand om ett litet energiknippe som Knodden. Han blir inte nöjd om man inte har/gör ungefär två aktiviteter per dag. Det bästa är att ha hemma folk som har egna barn så att de kan sysselsätta varandra. Då trivs Knodden bra och kan ge sin ömma moder lite välförtjänt egentid eller egentid blir det ju inte men kanske att jag kan få sitta ner i fem minuter. För jösses vad jag saknar att kunna gör saker för MIG, saker som JAG vill göra och att kunna göra dem utan att ha dåligt samvete för att jag borde avlasta hemma eller hämta på dagis eller hos barnvakt. Jag funderar på om jag har ett ovanligt stort behov av detta? Jag tycker att mina vänner sällan uttrycker ett sådant behov, eller de flesta har i alla fall barnvakt mer sällan än vad vi har och vissa av dem verkar nöjda med det. Det har kanske med mitt kontrollbehov att göra? Jag kan ju verkligen inte slappna av på riktigt när Knodden är med medan vissa andra inte verkar ha några problem med det. Nu har vi i alla fall lite barnlediga helger planerade under hösten tack och lov. Det ser jag framemot!

Stressen med en nyfödd

En vän till mig fick precis en ny liten bebis. Detta fick mig att tänka tillbaka till när Knodden vad helt färsk. Jag var verkligen superstressad hela tiden. Jag kommer ihåg att jag bara ville att han skulle sova för då kunde jag andas normalt en stund. Vi var hos farmor vid ett tillfälle och hon var så frustrerad över att han bara sov medan jag istället var rädd att han skulle vakna. Knodden sov i princip alltid bara i halvtimmespass, förutom på natten tack och lov då han sov lite längre pass, men detta innebar att jag aldrig fick tillfälle att slappna av på riktigt och jag var också extremt oroad över att han skulle bli väckt av ljud eller så och var nog rätt jobbig att ha att göra med. Eller jag vet att vissa uppfattade mig som väldigt jobbig eftersom min svåger varit förvånansvärt tydlig med det (på fyllan) och vi i princip aldrig umgås lägre på grund av detta sorgligt nog. Som det är nu är jag mer avslappnad med Knodden men vill inte gärna rucka på de rutiner vi har som gör att jag känner att jag har grepp om läget. Man har sällan grepp om läget vad gäller en snart tvååring ändå tycker jag men så länge vi följer våra rutiner så känns det i alla fall lite mer som så. Ibland får jag påminna mig själv om att inget farligt händer om han kommer i säng en halvtimme försent och att jag faktiskt inte har något bevis för att det skulle göra något särskild skillnad men känslan säger mig att det är betydande så oftast väljer jag att lita på den. Summa summarum så är jag väldigt glad att Knodden växer och att jag i samband med det blir mer och mer avslappnad. Puh. 

En tvåa?

Jag funderar på det här med att skaffa ett till barn. Det är flera i min omgivning som blivit gravida med en tvåa nu. Flera av dem är före detta IVF-are som lyckats på egen hand den här gången. Underbart! Så märkligt hur kroppen fungerar. Och så skönt att slippa genomgå fler IVF-behandlingar med allt vad det innebär. I alla fall så innebär detta att jag själv har funderat på det här med att skaffa ett till barn men jag är faktiskt säker på att det är bra för vår del nu. Jag är framförallt alldeles för trött, både fysiskt men också psykiskt trött efter den här första tiden med Knodden. Att orka göra om allt igen nu finns inte på kartan. Jag ser äntligen ljuset på andra sidan och kan inte tänka mig att utsätta mig för att börja om igen. Missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam för Knodden och kärleken till honom är oändlig. Och oavsett hur trött jag är så kan jag sitta på jobbet och kika i telefonen på videos på honom och längta mig tokig. Nej, jag nöjer mig med Knodden och jag ser framemot att det blir ännu lite lättare med åren.  

Ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma

Som jag skrev tidigare så känns det mesta vad gäller Knodden lite lättare nu även om jag i vissa situationer fortfarande blir orimligt stressad. Som över hur vi ska ta oss hem om vi alla är bortbjudna nånstans till exempel. Jag börjar tänka på logistiken med en gång när vi är bortbjudna. Hur vi ska få honom att somna någon annanstans än hemma i hans spjälsäng kan uppta en alldeles för stor del av min tankeverksamhet. Varför kan inte jag vara så där härligt easy going och ta allt med en klackspark och utgå från att allt löser sig snarare än att jag tror att allt kommer att bli så himla jobbigt? Jag läser Elsa Billgrens blogg. Hon och hennes familj inklusive en ettåring är på semester nu och det ser så jäkla problemfritt och lätt ut allting. De verkar inte ha några som helst problem med att kunna sitta och äter timslånga middagar tillsammans med vänner eller ligga vid poolen och dricka vin ur fuktimmiga glas. Tänker jag på vår semester så ser jag framför mig hur minst en av oss alltid springer efter Knodden som aldrig vill vara där vi vill vara och hur jag inte kommer att kunna äta några middagar någon annanstans än på vår terrass (vilket i och för sig inte heller är helt fel) efter att han har somnat eftersom vi inte får mer än cirka en kvarts lugn och ro vid matbordet och vad i hela friden ska jag ta mig till om han blir övertrött och ställer till med en scen om vi är ute på restaurang?! Ja ni ser ju. Jag är fortfarande ingen skön ta-det-som-det-kommer-mamma men i jämförelse med hur det var för ett år sen så är det betydligt bättre och det är jag tacksam över!

Semester

Nästa vecka går jag på sex veckors ledighet. Orutinerad förälder som jag är tänkte jag inte på att jag behövde matcha min semester med hur förskolan håller öppet så vi bokade en tio dagars resa precis innan förskolan stänger. Men men, det känns välbehövligt med en lång ledighet med tanke på hur vi mått under våren. Jag är fortfarande smårisig och bonussonen har nu fått min hosta så vi byter verkligen av varann. Huvudsaken är dock att knodden är frisk. När han är sjuk blir det så mycket jobbigare för alla.

  

Det ska bli så härligt att vara ledig även om min son vaknar lika tidigt på morgnarna oavsett om det är semester eller inte men vi har faktiskt kommit på en väldigt behaglig morgonrutin som gör det hela lite enklare. För det första vaknar han inte riktigt lika tidigt längre, förut var det klockan 5 som gällde men sedan han började på förskolan så lutar det, tack och lov, mer åt 6-snåret. När han vaknar och hojtar till går någon av oss upp och fixar välling och så får knodden ligga i sin säng och dricka välling och titta på paddan medan vi alla vaknar till i lugn och ro. Han kan ibland vara nöjd med detta i upp till en timme! Så jäkla skönt att äntligen få softa lite på morgonen även om jag aldrig klarar av att somna om. På vardagsmorgnar innebär detta och jag dessutom kan duscha och fixa till mig utan att ha ett litet bihang i hasorna som stressar på.

En annan sak som bidrar till att det känns lite lugnare nuförtiden är att Knodden sover längre på dagarna. Han sov bara i halvtimmespass fram till att han var nästan 1,5 år gammal. Nu sover han oftast bara en gång om dagen och kan då sova i upp till 2,5 timmar! Det är en skänk från ovan för den här trötta mamman att kunna ta sig en tuppis mitt på dagen. 

Sjuk

Fy bubblan alltså. Det där med att man aldrig varit så sjuk som när barnet börjar på dagis stämmer verkligen. Sedan jag började jobba 1:e mars och Knodden började på dagis den 10:e april så har jag kanske varit på jobbet tre fulla veckor och de var inte i rad. Jag har haft fyra förkylningar och två magsjukor och Knodden i princip lika många. Är jag inte hemma från jobbet på grund av att jag själv är sjuk så är det för att vabba. Det är ingen ände på det. Det är pinsamt med tanke på att jag börjat på nytt jobb men framförallt så är det otroligt påfrestande och nedbrytande. Det känns som att jag aldrig kommer att bli frisk igen, att jag kommer att vara sjuk resten av mitt liv och alltid vara på gränsen till fullkomligt utmattad.

Stressen

Jag hade inte räknat med hur stressigt det är att vara mamma. Jag slappnar aldrig riktigt av. De dagarna när Knodden är med är jag helspänd i princip hela tiden. Det är inte långa stunden jag vågar låta honom komma ur synhåll för han är extremt klåfingrig och stoppar allt i munnen och vill klättra upp överallt. Han är en riktig fara för sig själv! Jag får avvakta med matlagning, tvätt, städning, telefonsamtal och ja allt i princip tills vi är två hemma eller till Knodden somnat. Då är jag istället stressad för att jag vill bli klar med allt så att jag kan lägga mig i tid eftersom Knodden vaknar 5 och sömn är extremt dyrbar. Är jag inte med Knodden så känner jag mig ändå stressad över att hinna med allt som jag ska innan det är dags att hämta Knodden på dagis eller åka hem och avlasta min man. Har jag en barnledig kväll vill är jag stressad över att ändå komma hem i tid så att jag får sova innan vi ska upp klockan 5. Jag är stressad jämt! Och det märks dessvärre på min hälsa. Sedan jag började arbeta för två månader sedan har jag inte haft en full vecka utan att vara sjuk. Två förkylningar och två magsjukor ligger jag inne med redan och jag känner mig väldigt dum över det här på nya jobbet. Och Knodden har dessutom haft en öroninflammation mitt i inskolningen på dagis som också inneburit att jag fått vara borta på jobbet för att stanna hemma med honom.

I slutändan är det såklart värt det. Och jag får jobba på att hantera stressen bättre. Och också på att komma ihåg att det viktiga i livet är min son och familj, inte jobbet.