Nytt år - nya tag

Nu är jag här i januari och det börjar närma sig nästa karusellresa. Det har varit lite märkligt med mina menscykler sedan första försöket och det beror säkerligen på hormonerna men cyklerna verkar bli längre och längre. Den senaste mensen var nästan en vecka sen. Vi har försökt på naturlig väg under tiden vi har väntat även om det känns trist som sjutton. Jag är inte sugen överhuvudtaget och har egentligen inte varit det sedan i somras. Att hålla med att ÄL-testa och ha sex när man ”måste” fungerar inte bra alls för mig. Vi har sex ändå förstås för jag kan ju inte låta ett försök gå mig förbi för kanske kanske är det den här gången som det verkligen lyckas? 

I alla fall så har jag börjat ÄL-testa nu, utan positivt utslag än så länge och förra cykeln fick jag inget positivt utslag alls. Inför den här fertila perioden så lyckades jag nosa upp ett glidmedel som ska vara särskilt bra för par som försöker bli gravida. Det är Clearblue som har det. Det stod på förpackningen att måna andra glidmedel kan vara missgynnsamma för par som försöker bli gravida. Detta hade jag aldrig hört talas om förut och vi som alltid använder glidmedel!? Kan det vara en anledning till att det inte fungerat? Ibland undrar jag vad de tänker på när man är hos läkaren om de missar att meddela sådana här saker. Jag får ta upp frågan nästa gång jag pratar med dem och fram till dess så håller vi oss till det här nya glidmedlet. Jag testar också Clearblues ägglossningstest som kan indikera de fyra mest fertila dagarna på menscykeln. 

Tydligen så har jag inte gett upp hoppet än. Inte just idag i alla fall men det går verkligen upp och ner det här. Vissa dagar, de allra flesta, så känns det som att det aldrig kommer att hända. Bara tanken får det att knyta sig i magen. Hur ska jag göra då? Hur ska jag kunna anpassa mig efter det, att inte få bli mamma? På något sätt så lägger jag så mycket mer vikt vid det här än bara det att jag vill ha barn. Blir jag gravid så känns det som att mycket annat löser sig på köpet. Jag slipper jobba på världens tråkigaste jobb och jag kanske får lättare för att förstå min styvson? Jaja, den som lever får se. Nu ska jag försöka tänka positivt. Den här gången ska det gå!

Testdag

Jag hade testdag den 5:e december och hade från början inte tänkt testa innan dess men inte visste jag hur jäkla outhärdligt det hela skulle bli. Jag kunde verkligen inte fokusera på något annat än min kropp och om jag kände något som kunde jämföras med ”graviditetskänslor”. Jag googlade på tecken för varje ruvardag. Ruvardag 1 kunde man känna det här och ruvardag 2 kunde det kännas så. Jag hade vartenda tecken kändes det som. Så här i efterhand så förstår jag att mycket var på grund av Lutinuset, mina bröst gjorde så ont att jag knappt kunde torka mig med handduken efter att jag hade duschat. Och duscha ville man göra hela tiden med tanke på att Lutinuset bara rann ur en. Fy fan. Jag bestämde mig rätt snart för att testa innan testdagen och bestämde mig för att söndagen den 1:e december skulle vara bra. Då skulle jag kunna vara ledsen hela dagen och skärpa till mig tills på måndagen. Jag hade bokad konferens den 5:e också så jag vill vara förberedd också inför den. Tänk att testa samma dag och sedan åka på konferens med en gång? Jag visste ju att jag testade för tidigt men när testet var negativt så förstod jag att det inte visade fel. Jag kände det på mig och det var som att alla små tecken jag tyckte mig ha sett försvann rakt upp och ned. Den 3:e kom mensen och jag tog ett nytt test på kvällen som också det visade endast ett enda streck.

På testdagen skulle jag ringa Sahlgrenska och meddela mitt resultat och då klarade jag inte att hålla tillbaka. Tårarna rann när jag berättade om mitt negativa testresultat. Jag hade var nedstämd sedan det första graviditetstestet men nu var det som att det faktiskt gick in. Jag skulle inte få göra ett nytt försök förrän vecka 9. Vecka 9?! En jävla evighet till dess. Och jag behövde dessutom göra om allt ifrån början. 

Det känns som att det har varit ett jäkla hålligång sedan den här dagen. Först var det konferens och sen var det barnvecka (vi har min sambos son varannan vecka) och sen var det jul och tiden rullade på utan att vi fick tid att prata ut om det här, min sambo och jag. Jag har känt mig ensam och ledsen och det mesta känns riktigt trist om jag ska vara ärlig.

Embryo-återföring

20:e november 2013 – Den här gången var lik dagen för uttaget i att man skulle ha på sig sjukt charmiga sjukhuskläder, nattskjorta, långa strumpor och hårnät. Ingen medicin behövdes dock tas. Inga andra personer fanns i rummet förrän precis när vi blev inkallade då en tjej kom in i rummet. Hon såg glad och förväntansfull ut. Jag kände mig också förväntansfull men också orolig.  Vi fick slå oss ner tillsammans med läkaren och en en tjej från labbet som förklarade att av 6 ägg så hade 4 klarat sig men bara ett utan de fyra hade blivit befruktat. Det som blivit befruktat var dock av väldigt bra kvalitet sa dem och det fanns ingen anledning till att tro att de inte skulle ta sig. Jag glömde fråga hur min sambos spermiekvalitet såg ut. Han har slutat snusa och jag har proppat i honom både folsyra (på läkarens inrådan) och FertiliForte så det kanske såg bättre ut nu? Själva återförandet var obehagligt men gjorde inte särskilt ont. Jag fick hålla i ultraljudet på magen och kika på hur det såg ut när katetern var inne i livmodern. Min slemhinna är lite tunn på sidorna men ser bra och tjock ut högst upp i livmodern och det var där läkaren skulle släppa ägget. Det hela tog 10 minuter och snart var vi hemma igen. Nu väntade den jobbigaset delen av hela processen. Väntan. Ovissheten