Nässpray och sprutor...

6:e november – Sköterskan ringde mig för att höra om jag fått min mens och när. Hon meddelade att det var dags att börja med sprutorna, Gonal-f 150 enheter, redan samma kväll vilket förvånade men gladde mig. Nu jäklar skulle det hända! Jag skulle vara gravid innan året var slut!

Under tiden jag skulle ta sprutorna så skulle jag fortsätta med nässprayen fast nu bara en puff per näsborre i stället för två som tidigare. 

Det var nervöst att hålla reda på när man skulle släppa knappen på sprutan och att man inte fick ta ut nålen ur magen innan man släppt knappen och vid två tillfällen fipplade jag till det. Ena gången släppte jag knappen innan jag sprutat in allt, vilket jag inte upptäckte förrän dagen efter när jags kulle ta nästa omgång. Och vid ett annat tillfälle så släppte jag knappen innan jag tagit ut nålen ur magen. Jag nämnde detta för läkaren men hon sa att det inte spelade någon roll.

11:e november – Dags för blodprov för att se så allt stod rätt till med hormonnivåerna. Jag var på Sahlgrenska på morgonen innan jobbet och sedan skulle jag ringa ett särkskilt telefonnummer (det vanliga rådgivningstelefonnumret har vanligtvis lång väntetid) under eftermiddagen för att prata med sköterskan som i sin tur fått information från läkaren som bedömt mitt blodprov. Jag skulle fortsätta som tidigare i några dagar till för att sedan komma tillbaka för ett ultraljud.

14:e november – Ultraljud. Läkaren såg 9 äggblåsor som såg stora och bra ut och några som eventuellt skulle hinna växa till sig innan det var dags för uttag. Jag fick tid för uttag den 18: november och skulle ta den sista Gonal-f-sprutan den 15:e och ägglossningssprutan kl 21:30 på lördagen den 16:e november.     

Under den här perioden kände jag mig väldigt känslig. Jag var irriterad på min sambo för att det kändes som att han inte brydde sig tillräckligt eller var intresserad av hur det kändes. Vid ett tillfälle hade vi ett stort bråk och jag försökte förklara hur ensam man känner sig i den här processen. Det går inte att förklara hur det känns att sitta där med sin spruta och veta att man genomgår allt detta, planerar i sin kalender flera gånger om dagen, för att spruta sig full med hormoner. Man hoppas och hoppas att det ska vara enda gången man behöver genomgå detta och att snart är man gravid och världens lyckligaste men samtidigt är man rädd för biverkningar och man känner efter stup i kvarten så att man inte är överstimulerad eller att något annat är fel. Innan ultraljudet för att titta på äggblåsorna var jag rädd att det inte skulle finnas några blåsor alls. Jag oroade mig hela vägen för att något skulle gå fel.