Vecka 35

Igår struntade jag i att gå till jobbet. Jag sov som en kratta och hade inget i min jobbkalender så jag meddelade via mejl att jag skulle jobba hemma. Inte helt sanningsenligt eftersom jag inte hade min dator med mig hem men jag kunde åtminstone kolla mejl via telefonen och som sagt händer det inte så mycket ändå. Jag fick naturligtvis dåligt samvete och nu känner jag att jag får ta mig i kragen och härda ut. Det är trots allt bara elva jobbdagar kvar. Fast det känns som hundra...

Idag känns det mycket i magen. Det molvärker i nedre delen av magen, mest när jag står upprätt. Jag hade bråttom i morse och gick rätt hastigt mellan spårvagnen och kontoret så antar att det är sammandragningar eller förvärkar på grund av det. 

Igår var det andra omgången av den förlossningsförberedande kursen och det handlade bland annat om snitt och smärtlindring. Jag tycker att det är bra att förbereda mig så gott det går även om jag inser att det antagligen inte alls blir som jag föreställt mig i slutändan. Jag ska i alla fall försöka att förbereda mig på att andas, vara så avslappnad det bara går, stå upp mycket och ta all smärtlindring jag kan få och behöver.

Det var någon som frågade barnmorskan som håller i kursen om att skriva förlossningsbrev. Då skrattade hon nästan och drog exempel på hur vissa gjort bort sig i sina brev genom att säga att de ville att barnmorskan skulle knacka innan de gick in i rummet med mera. Hon är inte helt smidig den här damen. Jag struntar dock i det och tänker skriva förlossningsbrev ändå!
 

Världens längsta inlägg

Fredag idag. Äntligen! Det är rena rama döden här på jobbet. Jag har nada att göra. Jag har avstämning med min chef i eftermiddag och tänker kolla med henne vad hon tycker att jag ska göra för det kan inte vara givande för henne heller att jag bara sitter här. Hon bjuder inte ens in mig på mötena längre så hon kanske rent av hade tyckt att det var skönt om jag gick hem? Hoppas på det!

De senaste dagarna har det känts lite tungt. Både jag och min sambo har varit trötta och han har varit stressad vilket inneburit att han varit lite tjurig. Med alla hormoner i rullning så tar jag illa vid mig av det och eftersom det också känns som det gör på jobbet så blir det hela inget roligt alls.

Vi "fick" också bonussonen i onsdags och det medför alltid att mitt humör blir sämre. Dessvärre. Jag vill så himla gärna att vi ska kännas som en riktig familj men det verkar omöjligt. Jag kan inte slappna av när han är hos oss och jag stör mig på mycket av vad han gör, eller inte gör snarare, för han är en väldigt passiv kille som inte har några fritidsaktiviteter och i princip alltid är hemma. När han är hemma sitter han på sitt rum och spelar data vilket är skönt men ofta går han runt fram och tillbaka som en osalig ande för att han är uttråkad. Han gör dock ingenting åt det själv utan förväntar sig att hans pappa ska aktivera honom. Han kan till exempel ringa sin pappa tio gånger om vi är borta någonstans och han får för sig att han är uttråkad och vill då att vi ska styra upp något åt honom. Han är så tafatt. Jag blir tokig! Han säger att det är tråkigt att hans kompisar alltid är upptagna men det finns inte en chans att han själv skulle skaffa sig en fritidsaktivitet. Jag tycker att hans föräldrar borde trycka på mer här men de verkar ha gett upp.  Min sambo är också för snäll för att säga till att han får ta eget ansvar så dessvärre styr han ofta upp situationen.

Han kan aldrig svara rakt ut på något utan säger alltid att han inte vet. Om jag frågar vad han vill ha till middag veta han inte, om jag frågar vad han ska göra imorgon vet han inte, om jag frågar hur det var i skolan vet han inte. Gah! Jag har så väldigt svårt att förstå mig på honom. Och jag har i princip gett upp på att försöka prata med honom med tanke på att det blir en helt ensidig konversation. Jag får själv klura ut vad problemet är om han är tjurig över något för han skulle aldrig kunna säga rakt ut vad problemet är. Häromdagen så var vi på restaurang och så blev han helt tyst plötsligt när han satt och tittade på menyn. (Han är åtminstone tydlig med att visa om han är missnöjd över något.) Även om jag frågade honom vad han inte var nöjd med så kan han inte säga vad det här så jag fick ställa hundra frågor innan jag fick ur honom att den rätt han tänkt sig innehöll paprika som han inte gillar. Han är tolv! Är det inte normalt då att kunna uttrycka detta? Att till och med kunna be servitrisen om att få rätten utan paprika. Hur svårt kan det vara?!

Det låter lite märkligt kanske men jag längtar så efter att få ha "bestämmanderätt" över mitt egna barn. Att ha rätt att säga ifrån på riktigt, att uppfostra som jag vill och att hjälpa mitt barn till att bli en ansvarsfull individ med integritet. Jag är medveten om att det är mycket på grund av min sambo och bonussonens mamma som bonussonen är som han är och att han är ett barn som behöver styras i rätt riktning och att det inte helt sker som det borde. Jag gör så gott jag kan i att förmedla till min sambo vad mina åsikter är men han gör naturligtvis som han själv vill och tycker är bäst vilket uppenbarligen inte är helt samma som jag känner och tycker. Också detta är en stor frustration.

Jag får dåligt samvete när jag skriver sådana här inlägg men jag behöver lufta. Och jag vill att ni ska veta att jag göra så gott jag kan för att mina känslor inte ska gå ut över bonussonen, jag vet att det inte är hans fel att det är så här. Han är bra på många sätt och det största problemet ligger nog i att jag inte förstår honom och det är svårt att vara i en relation där man inte känner att man får någonting tillbaka vilket man som "riktig" förälder får i form av kärlek. För min del blir det inget av den varan utan istället så blir min börda i hemmet (mat, tvätt, att finnas på plats, anpassa mig mm.) bara dubbel varannan vecka känns det som.

Busy doing nothing at all

Jag är lite frustrerad här på jobbet. Jag har redan lämnat över i princip allt till min vikarie och har därför inget att göra så nu sitter jag av tiden här i fyra veckor vilket känns så jäkla onödigt. Jag hade kunnat vara hemma och tvättat babykläder, monterat ihop bebissäng, tagit promenader och vilat istället. Jag har dessvärre ingen mer ledighet att plocka ut och vill inte ta mina föräldradagar så det är bara till att bita i det sura äpplet. Det kunde ha varit värre antar jag men det är så attans tråkigt att inte ha något att göra... mer än att googla bebissaker och information om förlossningar som det är mycket fokus på nu för min del.

Craving

Hur fin är inte den här då? Sååå sugen på att slå till men får sansa mig. Eller övertala sambon om att vi måste ha den här ;).

Magi

Bebisen rör sig riktigt mycket i magen nu och det är den bästa känslan någonsin. Jag vill så gärna att min sambo ska få känna hur det känns så ibland när vi ligger i sängen så lägger jag mig bakom honom med min mage i hans svank. Det är nog så nära han kommer i att få uppleva magin i vår bebis liv i min mage och han är lika förundrad varje gång över hur mycket bebisen rör sig. Precis som jag.

Gravidfotografering

Jag var på fotovisning av bilderna som vi tog för några veckor sedan och många av bilderna blev riktigt bra. Vad jag inte riktigt räknat med var priset för bilderna. Fotografen skulle ha 800:- per bildfil! Jag hade inte pengar till fler än tre stycken och sammanlagt har jag då nu lagt ner 3900:- för det här vilket känns lite väl att ta i även om jag blev nöjd med bilderna. Ett tips är att kika på kostnaderna för både fotografering och bilder innan ni bokar in er på fotografering. Fotografen verkar dessutom också bli lite sur över att vi inte köpte fler bilder vilket kändes riktigt olustigt. Usch.

Jag tänker göra en canvastavla av en av bilderna och förstoringar som jag ska rama in av de andra två. Här är en av dem som jag ska förstora och rama in.

Vecka 33 och kattkiss

Veckorna går fortfarande fort. Fram till RUL kändes de evighetslånga men nu går det så snabbt att jag blir orolig för hur jag ska hinna känna mig förberedd på en förlossning. Och på att bli mamma! Enligt min app är det 52 dagar kvar till beräknad förlossning och det är ju inte klokt. Hjälp! Jag försöker tänka att det kommer bli jobbigt så att jag är beredd på det men det är omöjligt att förstå hur det kommer att kännas. Jag hoppas att jag kan vara såpass avslappnad så att jag kan njuta av min bebis.

Inga konstigheter upptäcktes när jag var hos läkaren och barnmorskan i onsdags. Ingen förlossning på gång utan allt såg väldigt bra ut så jag får vänja mig vid att det känns mycket nu även om det stundtals är obehagligt. Läkaren kikade med vaginalt ultraljud och jag fick se något i princip osynligt som visade sig vara urinblåsan, läkaren uttryckte att det vi ser där i ett i princip obefintligt utrymme är urinblåsan. Inte undra på att man är kissnödig hela tiden!

Något som oroar mig hemma just nu är inte graviditeten utan att katten, som ju var väldigt sjuk i somras och som fick en penisamputation, har börjat kissa utanför lådan. Han går in i lådan men inte tillräckligt för att kisset hamnar dessvärre alltsomoftast utanför. Dels beroende på att han kissar som en tjej nu men kanske också på grund av att visa ett missnöje? Dessutom så trampar han i det och sprider kiss och kattsand i hela huset vilket är extremt jobbigt för mig som har ett sådant stort behov av att allt ska vara rent. Vi började med att köpa en robotdammsugare men den löser inte problemet med urinen utanför lådan utan bara sanden. Vi testade med att byta till en låda med pellets för att han inte ska kunna dra med sig det runt på samma sätt men då visade det sig att han kissade ännu mer utanför så nu står jag handfallen. Vad ska jag göra? Jag tar tacksamt emot tips om ni har några.