Världens längsta inlägg

Fredag idag. Äntligen! Det är rena rama döden här på jobbet. Jag har nada att göra. Jag har avstämning med min chef i eftermiddag och tänker kolla med henne vad hon tycker att jag ska göra för det kan inte vara givande för henne heller att jag bara sitter här. Hon bjuder inte ens in mig på mötena längre så hon kanske rent av hade tyckt att det var skönt om jag gick hem? Hoppas på det!

De senaste dagarna har det känts lite tungt. Både jag och min sambo har varit trötta och han har varit stressad vilket inneburit att han varit lite tjurig. Med alla hormoner i rullning så tar jag illa vid mig av det och eftersom det också känns som det gör på jobbet så blir det hela inget roligt alls.

Vi "fick" också bonussonen i onsdags och det medför alltid att mitt humör blir sämre. Dessvärre. Jag vill så himla gärna att vi ska kännas som en riktig familj men det verkar omöjligt. Jag kan inte slappna av när han är hos oss och jag stör mig på mycket av vad han gör, eller inte gör snarare, för han är en väldigt passiv kille som inte har några fritidsaktiviteter och i princip alltid är hemma. När han är hemma sitter han på sitt rum och spelar data vilket är skönt men ofta går han runt fram och tillbaka som en osalig ande för att han är uttråkad. Han gör dock ingenting åt det själv utan förväntar sig att hans pappa ska aktivera honom. Han kan till exempel ringa sin pappa tio gånger om vi är borta någonstans och han får för sig att han är uttråkad och vill då att vi ska styra upp något åt honom. Han är så tafatt. Jag blir tokig! Han säger att det är tråkigt att hans kompisar alltid är upptagna men det finns inte en chans att han själv skulle skaffa sig en fritidsaktivitet. Jag tycker att hans föräldrar borde trycka på mer här men de verkar ha gett upp.  Min sambo är också för snäll för att säga till att han får ta eget ansvar så dessvärre styr han ofta upp situationen.

Han kan aldrig svara rakt ut på något utan säger alltid att han inte vet. Om jag frågar vad han vill ha till middag veta han inte, om jag frågar vad han ska göra imorgon vet han inte, om jag frågar hur det var i skolan vet han inte. Gah! Jag har så väldigt svårt att förstå mig på honom. Och jag har i princip gett upp på att försöka prata med honom med tanke på att det blir en helt ensidig konversation. Jag får själv klura ut vad problemet är om han är tjurig över något för han skulle aldrig kunna säga rakt ut vad problemet är. Häromdagen så var vi på restaurang och så blev han helt tyst plötsligt när han satt och tittade på menyn. (Han är åtminstone tydlig med att visa om han är missnöjd över något.) Även om jag frågade honom vad han inte var nöjd med så kan han inte säga vad det här så jag fick ställa hundra frågor innan jag fick ur honom att den rätt han tänkt sig innehöll paprika som han inte gillar. Han är tolv! Är det inte normalt då att kunna uttrycka detta? Att till och med kunna be servitrisen om att få rätten utan paprika. Hur svårt kan det vara?!

Det låter lite märkligt kanske men jag längtar så efter att få ha "bestämmanderätt" över mitt egna barn. Att ha rätt att säga ifrån på riktigt, att uppfostra som jag vill och att hjälpa mitt barn till att bli en ansvarsfull individ med integritet. Jag är medveten om att det är mycket på grund av min sambo och bonussonens mamma som bonussonen är som han är och att han är ett barn som behöver styras i rätt riktning och att det inte helt sker som det borde. Jag gör så gott jag kan i att förmedla till min sambo vad mina åsikter är men han gör naturligtvis som han själv vill och tycker är bäst vilket uppenbarligen inte är helt samma som jag känner och tycker. Också detta är en stor frustration.

Jag får dåligt samvete när jag skriver sådana här inlägg men jag behöver lufta. Och jag vill att ni ska veta att jag göra så gott jag kan för att mina känslor inte ska gå ut över bonussonen, jag vet att det inte är hans fel att det är så här. Han är bra på många sätt och det största problemet ligger nog i att jag inte förstår honom och det är svårt att vara i en relation där man inte känner att man får någonting tillbaka vilket man som "riktig" förälder får i form av kärlek. För min del blir det inget av den varan utan istället så blir min börda i hemmet (mat, tvätt, att finnas på plats, anpassa mig mm.) bara dubbel varannan vecka känns det som.