Friday blues

I morse läste jag att Synderskan blivit gravid på fjärde insättningsförsöket. Jag ska göra mitt fjärde i augusti så jag fick upp och hoppet! Och jag blev glad som sjutton för hennes skull. Äntligen! Jag har sagt det förr, ingen borde behöva gå igenom den här jävla stressen och oron som upprepade misslyckade försök innebär. Jag blir så glad för hennes skull men samtidigt ledsen för min egen.

Däremot så läste jag strax därefter att mina kompisar som ska bo hos oss i helgen hade förlovat sig igår och jag blev helt knäckt. Det är kombinationen av nyheterna som fick bägaren att rinna över. Sitter här och håller tillbaka tårarna. Min sambo och jag är inte förlovade, han får liksom inte tummen ur och jag är rätt besviken över det. Han påstår sig vilja dela upp livets glädjeämnen och nu försöker vi ju få barn så vi får vänta till efter det är hans resonemang. Ja för halleluja vilken glädje det är att göra IVF-försök efter IVF-försök utan att lyckas. Nu borde väl vara ett perfekt tillfälle att ge mig något att vara glad över? Jag förstår honom inte alls men jag kan samtidigt inte tvinga honom att fria även om jag hade velat det. Att han skulle be mig att bli hans fru är den ultimata kärleksförklaringen i mina ögon, mer så än att vi ska ha barn tillsammans. Det låter kanske märkligt men jag har många dåliga förhållanden i bagaget och har nog aldrig riktigt känt att jag varit lika viktig för någon pojkvän som han varit för mig. Är ni med?

Jaja, i alla fall så känns det heldeppigt nu. Jag känner det som att jag kämpar och kämpar men får inte mycket tillbaka. Jo, det är klart att jag får, rent rationellt är jag med på det men just nu är känslan sådan att det inte är någon idé att kämpa på. Jag tycker helt enkelt synd om mig själv och jag tycker att just nu är världen mer orättvis mot mig än vanligt.