Vändningsförsök, del 2

Igår var vi på förlossningen för att göra ett vändningsförsök på bebisen. Jag har varit orolig inför det här eftersom jag hört skräckhistorier om moderkakor som lossnar och annat läskigt. Vi fick först göra ett CTG för att se att allt stod rätt till med bebisen, vilket det gjorde, sedan fick vi gå in till läkaren som gjorde ett ultraljud och kontrollerade hur han låg, storlek, mängd fostervatten och hur benen låg. Tydligen ska det vara lättare att vända bebisen om benen är böjda. För vår knodd var benen halvböjda, det fanns inte så mycket utrymme, en förhållandevis liten mängd fostervatten och han hade legat i säte relativt länge vilket spelar in (fyra veckor), så oddsen såg inte bra ut men nog för att göra ett försök.

Jag fick Bricanyl intravenöst och det var verkligen inget trevligt. Jag fick sådan hjärtklappning att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på mig och jag blev varm och svettig. Man får Bricanyl för att livmodern ska slappna av. Sedan fällde de bristen så att mitt huvud lutade nedåt och så kom ytterligare en läkare in för att hjälpa till. Den ena läkaren förde in båda sin händer under rumpan på bebisen, de kom verkligen långt in i magen, och den andra förde in sina händer under huvudet och så försökte de få honom att göra ett skutt och vända sig. Först verkade det gå bra men så spjärnade han emot för fulla muggar. Läkarna bytte plats med varann men det fungerade inte ändå. 50% av försöken lyckas så jag hade inte särskilt stora förhoppningar innan och var helt lugn med att sluta försöka efter två omgångar.

Vi gjorde sedan CTG igen och efter det fick vi vänta i en och en halv timme och sedan  göra CTG en sista gång innan vi fick åka hem.

På det hela taget var det okej, medicinen var värre än själva vändningsförsöken som i och för sig gjorde ont men som var hanterbara.

Det märkligaste är ju nu att vi fått tid för ett planerat kejsarsnitt. Det känns så overkligt och konstigt att jag har ett bestämt datum för när jag ska bli mamma. I natt sov jag inte många timmar utan tänkte mest på hur det kommer att kännas att få se honom, hur han ser ut, hur allt kommer att bli. Ogreppbart.