Känslornas karusell

Jag försöker att inte tänka på våra misslyckade försök, försöker att inte tänka på att det kanske aldrig blir någon bebis och att jag kanske aldrig kommer att uppleva att bli mamma men det är omöjligt att släppa det. Ibland kommer det över mig som om någon kastade en spann med iskallt vatten över mig. På ett sätt känns det skönt att det är nästan ett halvår till nästa försök eftersom jag då slipper den här karusellen där känslorna går upp och ner mellan hopp och förtvivlan. Jag får lite andrum även om jag känner mig stressad samtidigt.

Den här upplevelsen, det här att man aldrig kan slappna av, önskar jag ingen. Fy fan vad man får kämpa. Vilken jäkla skit. Jag hoppas verkligen att det är värt det, att jag får min belöning i slutändan.