Idag har vi varit på enmånadskontroll hos läkaren på BVC och allt ser bra ut även om vi fick lite bassning för att vi inte nacktränar tillräckligt. Jag har gjort det några gånger men han ser ju så jäkla hjälplös ut att jag får ont i hjärtat och så tar det emot att utsätta honom för det igen. Men nu ska vi alltså ta nya tag. Vi ska också sätta igång att öva på att amma utan amningsnappen och det har vi gjort här på eftermiddagen men blandat resultat och mycket tårar. Vi fortsätter...
Saker jag saknar:
Att kunna duscha när jag vill och att slippa kvida av smärta när strålarna når bröstvårtorna när jag väl får tid att ta en dusch.
Att kunna äta i lugn och ro. Eller när jag är hungrig och inte några timmar senare.
Att umgås med vuxna människor som inte är min sambo.
Att få göra i ordning mig på morgonen och ta på mig riktiga kläder, inte gårdagens mjölkfläckiga amningskläder och mjukisbyxor.
Att vara gravid och stolt över min fina mage. Jag aldrig känt mig så fin som när jag var gravid.
Att få sova på nätterna. Jag anade inte hur jobbigt det är få sin nattsömn störd upprepade gånger per natt.
Jag vet att allt går i faser och det snart är det andra saker jag saknar och jag försöker njuta av spädbarnstiden men än så har jag inga ihållande himlastormande kärlekskänslor inför mitt barn. Även om jag tycker att han är fantastiskt fin och kan börja gråta av titta på honom och är otroligt tacksam för att han är min så pockar känslorna av vad jag saknar sedan innan han kom, på.
Saker jag inte saknar:
Att inte vara mamma. Jag är så stolt över att ha en son.
Oron inför IVF-försöken.
Sorgen efter alla misslyckade IVF-försök.
De där himlastormande känslorna kommer då och då. Absolut inte hela tiden. Precis som de man har för sin partner. Det är alltså precis som det ska vara. :)
SvaraRaderaDet är så lätt att som ivf-förälder känna sig så otacksam efter att man blivit förälder. För att man tycker det är jobbigt med allt det nya. Men allt det där med att man behöver sin egen tid osv, är jätteviktig för att kunna få hämta kraft och sen vara den där föräldern som man vill vara. Varje dusch är som en alldeles egen spa-behandling😁 och man har all rätt att tycka det är jobbigt. Molly blir ett år på söndag och hon har ännu inte sovit en hel natt utan vaknar ca 3-7 ggr / natt. Du kan ju tänka hur jobbiga dagarna är när hon dessutom har kunnat gå sen hon var 9,5 månader och tycker att de allra ljusaste och högsta skriken är de allra roligaste. Jag både hatar och älskar att vara mamma.
Ja det är så jag tänkt att det kommer att vara. Idag på vår promenad så tänkte jag på hur det kändes när jag hörde hans skrik när de plockade ut honom på BB och började grina. Det är absolut helt fantastiskt att vara hans mamma men som sagt så känns det inte himlastormande jämt.
RaderaOj, sover hon fortfarande så dåligt på nätterna? Jag har iskallt räknat med bättring vid tre månader. Kanske inte ska hoppas så mycket på det...
Kram
De där himlastormande känslorna kommer då och då. Absolut inte hela tiden. Precis som de man har för sin partner. Det är alltså precis som det ska vara. :)
SvaraRaderaDet är så lätt att som ivf-förälder känna sig så otacksam efter att man blivit förälder. För att man tycker det är jobbigt med allt det nya. Men allt det där med att man behöver sin egen tid osv, är jätteviktig för att kunna få hämta kraft och sen vara den där föräldern som man vill vara. Varje dusch är som en alldeles egen spa-behandling😁 och man har all rätt att tycka det är jobbigt. Molly blir ett år på söndag och hon har ännu inte sovit en hel natt utan vaknar ca 3-7 ggr / natt. Du kan ju tänka hur jobbiga dagarna är när hon dessutom har kunnat gå sen hon var 9,5 månader och tycker att de allra ljusaste och högsta skriken är de allra roligaste. Jag både hatar och älskar att vara mamma.
Som ofta känner jag igen mig väldigt mycket i dina inlägg... jag kände visserligen en stark kärlek till vår dotter från början, men den var ju blandad med en massa andra känslor, bland annat en enorm frustration över de saker du beskriver... hon hade ett enormt närhetsbehov som ibland blev påfrestande. Det som är häftigt är att kärleken till barnet växer med tiden! Efter ett tag börjar man tänka att "nu kan det väl inte bli starkare" men det blir det :)
SvaraRaderaJag känner också igen mig mycket i det som Elin skriver ovan - vår dotter har också vaknat ofta på natten fram till ett års ålder, men en vecka efter att hon hade fyllt ett slutade jag amma och nu, en månad senare, är det mycket bättre! Det gäller att försöka komma ihåg att allt går över för eller senare... men jag vet, det hjälper inte särskilt mycket när man är mitt i kaoset... när det har varit som jobbigast har jag försökt tänka på två klassiska "visdomsord" : "Keep calm and carry on" och "This too shall pass." Lycka till, kram!
Härligt att höra. Jag längtar efter att få känns mer, just nu är det som sagt rätt blandade känslor och mycket oro för plötsligt spädbarnsdöd, att han inte får tillräckligt med mat, att han har ont i magen med mera.
RaderaInatt var det bara två vakna stunder så jag hoppas att det är ett tecken... Annars får jag som du säger tänka att "This to shall pass".
Kram
För mig tog det nog närapå två månader innan de där riktiga starka känslorna kom. I början var allt så jobbigt och upp och ner... Hormonerna svallade och jag fick dåligt samvete över att jag tyckte det var så jobbigt, jag som längtat så. Men så växte sig känslorna starkare, och nu kommer det i vågor. Man går ju inte runt och känner så konstant. Allteftersom jag blivit säkrare på mig själv i rollen som mamma går allt lite lättare! Och - det blir faktiskt mycket roligare efter de tre första månaderna :) Kram!
SvaraRadera