Idag är jag hemma själv i ungefär fyra timmar med Skrutten. När min sambo frågade igår om det var okej, han ska åka till Halmstad och kika på en cykel med bonussonen, så började jag gråta. Jag känner mig inte alls säker i min roll som mamma, ingenting kommer naturligt utan kräver övning och det är lätt att låta sambon göra saker som att trösta och byta blöjor med mera eftersom han, till skillnad från mig, är lugn som en filbunke med det mesta. Men nu har vi varit själva i nästan två timmar och Skrutten har ätit och sover gott bredvid mig i sitt näste så än så länge går det fint.
Jag måste nästan tvinga mig själv till att utsätta mig för sådant här, jag måste öva och på så sätt få bättre självförtroende i min mammaroll. Men jösses vad läskigt det är att jag har ansvar för en liten varelse alldeles själv. Bara att veta det gör att jag känner mig gråtfärdig. Just nu är jag allt han har, jag har fullt ansvar för min sons lilla liv. Jag kan inte lägga tid och energi på att känna mig osäker och otillräcklig, min energi måste finnas för honom. Min fina lilla kille.
Känner igen mig så väl! Precis så där var det i början för mig. Kände mig så fruktansvärt osäker och mannen fick oftast trösta. Det tar verkligen sin lilla tid att komma in i rollen som mamma och våga tro på sig själv när det gäller att ta hand om sin lilla bebis. Låt det få ta lite tid! Det kommer! Tänk, min lilla tjej blir fyra månader om en dryg vecka! <3 kram!
SvaraRaderaJo så är det ju, övning ger färdighet. Och det gick finfint igår så nu är jag på gång :)
RaderaNästan ett halvår! Tiden går fort.
Kram
Första dagen jag var ensam satt jag i fåtöljen och grät när min man kom hem. Jag satt kvar på precis samma ställe där han lämnat mig på morgonen, ha ha! Andra dagen ringde jag hem honom när han kommit till jobbet eftersom jag fick hög feber, mjölkproduktionen som kom igång... Tyckte det var jättesvårt att få till det med triviala saker som att klä på sig, äta och dricka, gå på toaletten :) sen är en ju rätt mörbultad rent fysiskt också!
SvaraRaderaJag försökte se det komiska med det hela! Hur ens tillvaro förändrades över en natt och det var kräks och bröstmjölk överallt, håret på ända och morgonrocken på dygnet runt typ :) Och det är övergående, mycket förändras fort, du kommer älska ditt barn mer och mer (ja, det är möjligt!!!) och det är bara att hänga med. Tillåt dig själv att flyta med, bara var med honom, titta på honom och ta på honom – och kom ihåg att äta och dricka förstås! Kram
Man är verkligen beroende av att de ska sova. Jag springer runt som en tätting när han väl gör det för att hinna med allt. Och så känner jag mig fasligt nöjd när jag hunnit borsta tänderna och lägga i en tvätt :) Men det är nog mkt samma för alla nya mammor, det är ju en sjusärdeles förändring i våra liv!
RaderaNu tog jag en slurk vatten, tack för påminnelsen!
Jag ser framemot att vara med om alla förändringar. Jag kommer säkert sakna den här tiden sen när den är över. Han är trots allt en väldigt snäll bebis. Det är bara jag som stressar upp mig. Jag lipar om han lipar till exempel. Men jag kommer ju att vänja mig.
Kram
Heja dig, allt faller på plats :) Det är helt sjukt vad de där hormonerna kan göra med en, tycker inte att jag gjorde annat än grät – för att han var så fin, för att han grät, för att han var så liten, hade förstora kläder, plutade med munnen... jag herregud, ha ha!/Synderskan
RaderaHaha ja, men är blödig som sjutton. Rätt skönt iofs att få gråta ordentligt ibland och inte ens kunna hålla tillbaks.
RaderaKram