Jag har funderat på min relation till barn en del nu så här i slutet på graviditeten. Mycket på grund av att min relation till bonussonen inte är helt smärtfri men jag har också funderat på varför jag aldrig haft en relation som känts naturlig med ett barn. Så länge jag kan komma ihåg så har det känts krystat när jag umgåtts med barn. Om någon förälder bett sina barn krama mig till exempel så vill jag helst säga att det inte alls behövs för jag vill inte alls ha en kram. Det känns påtvingat och stelt.
Jag tror att jag har svårt att göra skillnad på barn och vuxnas beteende. Jag har nämligen väldigt svårt för vuxna människor som jag inte begriper mig på. Barn är ju nästintill obegripliga och när de är små går det heller inte att prata med dem för att åtminstone försöka förstå varför de beter sig på ett visst sätt. Jag tror det är här skon klämmer. Förstår jag inte en persons beteende så tycker jag inte om personen och här gör jag ingen skillnad på vuxna och barn och barn är som sagt ofta väldigt svåra att förstå sig på, alltså har jag svårt för de flesta barn som jag möter.
Jag har samma känslor för vuxna som för barn. Jag är kräsen med vilka jag vill umgås med. Problemet är att det är lite skuldbelagt att erkänna att man har svårt för barn. De flesta har överseende med barns beteende men inte jag. Jag har inte mycket tålamod som det är och definitivt inte med ett barn som man inte kan säga till eftersom de är för små för att förstå ändå.
Så summa summarum så gör jag ingen skillnad på barn och vuxna och jag har inte tålamod nog för barn. Jag önskar att jag kunde göra det och jag hoppas verkligen att jag har mer tålamod med mitt eget barn och att jag kanske till och med kan få en ökad förståelse för andra barn i och med att jag själv blir mamma. Jag hoppas att jag blir mindre självcentrerad och får en mjukare syn på både vuxna och barn. Det hade vart nåt!
Vet du, jag känner EXAKT som du!! Gud så skönt att höra att det finns fler som känner så... Men det ÄR lättare med ens eget barn! Dock tyckte jag det tog lite tid att komma in i rollen som mamma, prata med bebisen osv. Men nu går det bara fint. Kram!
SvaraRaderaJag förväntar mig som sagt att det kommer ta en liten stund för mig också men tror verkligen att det kommer att vara annorlunda med mitt eget barn. Han kommer ju dessutom blir världens mest väluppfostrade barn ;)
RaderaKram
Jag håller med helt och hållet! Jag har alltid varit väldigt spektisk till perosner som säger att de gillar barn. Vadå gillar barn? Hur kan du veta det? De är väl personligheter precis som vuxna så det finns ju ingen garati för att du gillar alla barn. Nä! Jag kör personlighetsbaserat gillande...och så kanske jag gillar vissa barn bara för att de är nära vänners barn eller nära släkt men alla barn, verkligen inte!
SvaraRaderaJag med! Personlighetsbaserat gillande it is!
RaderaHåller med! Jag tycker dock det är skitkonstigt och sjukt provocerande när föräldrar kommenderar barn att ge andra kramar hit och dit. Barn är ju precis som du skriver människor. De blir med största sannolikhet lika illa till mods som en själv eftersom de också har kroppslig integritet! Manne Forssberg skriver bra om saken: http://mama.nu/kronikor/manne-forssberg-barnkramar-ar-inte-presenter-som-vuxna-kan-dela-ut-till-varandra/
SvaraRaderaÅh den ska jag läsa. Och det är väl klart att de tycker det är lika jobbigt som oss. Stackarna. Nej för min unge blir det inget påtvingat kramande!
Radera