Hjälp!

Jag ringde till psykologen på Repro på Sahlgrenska igår. Jag är så trött på att känna mig sådan här. Jag är sjukt lättirriterad och är inte alls snäll mot min sambo och styvson. Jag låter inte något som inte passar mig passera utan en syrlig kommentar och efteråt får jag jättedåligt samvete och känner mig som en hemsk flickvän och plastmamma. Summa summarum så vill jag inte ha sex och jag är irriterad hela tiden. En inte så härlig eller särskilt lyckad kombination när man försöker skaffa barn. Det känns nästan som att det kommer att sluta med att vi inte vill skaffa barn ihop om jag fortsätter att känna så här. Psykologen svarade inte men jag lämnade ett meddelande och än har hon inte ringt men jag hoppas att hon gör det snarast. 

Även situationen på jobbet börjar kännas ohållbar. Jag har inte känt mig motiverad sedan jag började jobba här för drygt ett år sedan. Det var en situation där jag ”flydde” från mitt gamla jobb och inte så att jag sökte något som jag kände var intressant och utmanande. Jag hade extrem jobbångest efter semestern men det kändes bättre när jag fick tid för ivf:en, då kändes det som att det åtminstone var tidsbestämt hur länge jag skulle jobba innan jag var mammaledig men sedan det första ivf-försöket gick åt skogen så känns det förjävligt igen. Ångesten efter att komma tillbaka till jobbet efter julledigheten var enorm. 

Jag är en sådan person som måste prestera på jobbet för att må bra. Jag måste känna att det är roligt för att jag skall göra ett bra jobb och så är det verkligen inte nu. Jag vet att det är saker jag borde ta tag i men som jag ändå struntar i. Inte stora viktiga saker men de små sakerna som är dem som gör att man känner att man gör det lilla extra, de struntar jag, jag orkar helt enkelt inte. Och så får jag alltså dåligt samvete även för jobbet. Dåligt samvete hemma och dåligt samvete på jobbet.

Jag känner mig otillfredsställd och omotiverad på så många plan nu och måste få hjälp.