Adoption

Nu har det känts lite bättre i två dagar. Tack och lov. Det är utmattande att vara så uppgiven och ledsen. Dessutom är det bara en arbetsdag kvar den här veckan och sen fyra dagar ledigt! Underbart! Jag ska sova som en gris.

Jag fick hem adoptionspapper från en adoptionsförening häromdagen och det kändes inte alls bra. Jag har så svårt att se det som ett alternativ. Kanske om/när jag väl ger upp hoppet om att få egna barn men just nu känns det nästan olustigt att ens läsa om det. Vi får se. I alla fall så hade de ett avsnitt i häftet där lite äldre barn men särskilda problem, och som sökte adoptivföräldrar, presenterades. Herre gud vad sorgligt, det gjorde ont i hjärtat på mig att läsa om dessa barn, många uppåt 10 år gamla, med ADHD eller andra svårigheter som sökte föräldrar som ville ta hand om dem. Vissa av dem var dessutom syskon. Man undrar vad som hänt med familjen? Och hur flera av syskonen kunnat få sådana problem? Hur kan det vara så svårt och långdraget med adoption när behovet är så stort och det uppenbarligen finns både barn och vuxna som så gärna vill?