Jag hade inte räknat med
att det skulle känna så jobbigt att det var Mors dag i helgen men det var
riktigt tufft faktiskt. Känslorna spökar mest hela tiden och när min sambo igår
påminde sin son om att höra av sig till sin mamma för att gratulera henne så
brast det. Jag kan tycka att han borde ha tänkt till lite innan han tog det med
sin son rakt framför mig. Jag vill kunna släppa det här och tänka på något
annat men det är alltid något som påminner mig om eländet. Känner mig rädd att
det är så här det kommer att kännas hela tiden nu. Jag hade velat kunna ta
semester nu och flytta hemifrån en stund och bara vara helt ensam och inte utsätta folk för mig och mitt humör. Jag vill slippa känna mig
rädd för att jag plötsligt ska börja gråta. Jag vill inte vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar