Det
fullständigt rasar in uppdateringar på Facebook där mina vänner får barn. Jag är
helt klart kluven i mina känslor Jag är på riktigt glad för deras skull men kan
inte hålla tillbaka känslor av stress och egen besvikelse. Det får mig också
att faktiskt tänka tanken att det kanske aldrig blir något barn, oftast tror
jag det men ibland så riktigt snörper det till sig i hjärtat när jag vågar
tänka tanken. Tänk om det inte skulle blir någon bebis? Är det verkligen värt
att leva då? Jag har ett liv, ett tillfälle att leva och jag vill uppleva det
mesta man kan uppleva i livet och att få ett barn är en så stor del av det. Någonstans
inom mig så vill jag ändå inte adoptera, det känns inte som samma sak som det
jag vill. Kanske borde jag tala med någon adoptivförälder för att förstå mer
men just nu känns det inte som att det är intressant för mig.
Jag lyssnade på Ivfpodden
på vägen till jobbet idag och där var det en kvinna som inte lyckats bli gravid
på sex försök och till slut adopterade två barn. Det är väl en kombination av
uppdateringarna på Facebook och för att jag lyssnat på podden som tankarna går
på högvarv. Oftast är det lättast att stänga av och på så sätt slippa vara
rädd, slippa känna frustration över att det är en evighets evighet tills nästa
försök.
Känner så väldigt väl igen det du beskriver. Jag kunde ha jättesvårt att överhuvudtaget se familjer, tyckte alla typiska familjehelger var jobbiga och såg när det var som värst det som att mitt liv skulle ta slut när jag fyllde 40... då kunde jag lika gärna dö. Så kändes det. Men ändå, man måste leva alla perioder av sitt liv... Jag var deprimerad och tror inte enda anledningen var barnlösheten. Säkert hade jag det i mig, det var något jag var tvungen att jobba med, vilket jag också gjorde och det blev bättre. Jag vande mig av med en del destruktiva mönster och att vara mer tacksam för det jag hade. Jag behövde troligen det innan jag var mogen att bli mamma. Kram /Carin
SvaraRaderaSkönt att det löst sig! :)
RaderaJag var tvungen att ta tag i mitt liv för några år sedan. Jag gick i terapi i nästan tre år och bearbetade min uppväxt bland annat. Hade jag inte gjort det så hade jag nog inte kunnat vara i en hälsosam relation. Nu är jag ju det men så fungerar det ändå inte! Relationen fungerar men att få barn var lättare sagt än gjort. Känns så jäkla snopet och orättvist. Det var ju min tur nu.