Jag hade en riktigt dålig
dag igår. I samband med att jag tampas med mina känslor inför det här med
barnlösheten så har jag det även jobbigt i relationen till min bonusson. Det är
kanske till stor det på grund av barnlösheten som jag tycker att det är så
jobbigt men också för att vi verkligen inte får någon relation till varandra,
vi får ingen kontakt. Bonusen är 11 år och väldigt tillbakadragen eller han
visar i alla fall inga känslor och pratar sällan, säger mest att han inte vet
om man ställer en fråga till honom. Jag har ingenting gemensamt med honom och
förstår honom inte alls. Vi har honom varannan vecka och detta innebär att jag
varannan vecka känner mig obekväm i mitt eget hem. Jag drar mig till exempel för
att gå på toaletten om han sitter i soffan eftersom jag då måste gå förbi honom
och blir osäker på ifall jag ska säga något till honom då eller inte. Och vad jag
i så fall skulle säga till honom. Och skulle han då svara mig eller inte titta
upp från sin Ipad? Jag är inte mig själv när han är hos oss utan spänd och lite
orolig. Jag är rätt säker på att det här är jobbigare för mig än vad det är för
honom. Han vill fortfarande hellre vara hos oss än hos sin mamma, så som det
var innan jag kom in i bilden, det känns bra. Jag vill verkligen inte att han
ska känna av att jag tycker att det är så här jobbigt.
Jag borde göra saker
tillsammans men honom, jag vet det, men jag vill inte. Det tar emot som
sjutton. Bara tanken på att jag skulle sitta ensam i en bil med honom i en
obekväm tystnad känns hur olustigt som helst.
Det är inte alltid så här
jobbigt, det går upp och ner. Den här veckan har jag tänkt för mycket tror jag
och så har det varit det här med adoption som tagit mycket kraft att fundera
kring. Hur ska jag kunna älska ett barn som inte är mitt när jag känner så här
inför min bonusson?
Jag har också två bonusbarn, flicka 16 och pojke 15. De bor visserligen inte med oss men jag kan ändå känna igen det du beskriver och förstå det väl. Våra är visserligen tonåringar men killen var nog egentligen så som du beskriver redan innan, dvs tyst och liksom tjurig till sättet. Jag kände mig också nervös och obekväm men till slut valde jag att bara slappna av. Jag frågar hur han mår och om det dyker upp något som kommer naturligt, annars pratar vi knappast alls faktiskt. Jag ler och försöker visa att jag gillar honom men vänder mig inte ut och in för att försöka skapa en krystad konversation. Det har inte varit nån strategi från min sida, men jag orkade helt enkelt inte och har också insett att han är sån och min roll är inte att förändra honom. Ganska nyligen fick jag en mycket oväntad bekräftelse på att han gillar mig, eller åtminstone bryr sig. Jag tror faktiskt att enda sättet för dig att trivas hemma dessa veckor är antingen att göra något liknande, att bara lägga ned helt enkelt, sluta försök och bara var dig själv och säg det som kommer. Eller att rensa luften, att säga som det är, vad du tänker... /Carin
SvaraRaderaHar du någonsin bott med barnen? De måste ha varit små när ni träffades, hur lång tid tog det innan du kunde slappna av? Jag tror att jag måste inse att det här inte kommer bli som jag vill, jag kommer inte börja älska honom, han kommer inte börja älska mig och varannan vecka (minst) så kommer inte mitt hem vara precis som jag vill. Frågan är bara när jag kommer kunna finna mig i det?
RaderaVad var det för bekräftelse du fick?
Nej jag har aldrig bott med dem för de bor 100% kvar i familjens stora hus med sin mamma. Medan vi bor i en liten lägenhet. Jag har känt barnen sedan de var 8 och 9 år, i sju år, men under många år såg jag dem bara sporadiskt just för att pappan umgås med dem genom att agera chaufför. Jag har aldrig haft någon naturlig roll i deras liv förrän nu när jag blev mamma till deras lillebror. Men det är en ganska knasig situation. I alla fall så är det nog det senaste året som jag börjat att slappna av och strunta i att önska att det vore på ett annat sätt. Jag tycker verkligen du ska lägga ned kraven på att älska (på båda hållen), det är ju nästan omöjligt att älska någon om man känner att man är tvingad till det. Och det enda ni behöver just nu är egentligen att komma överens. Förstår att det är jobbigt att du inte känner dig bekväm i ditt hem, men jag tror att om du sänker krav på att det ska vara så perfekt så kommer du förmodligen att slappna av och rätt som det är känns det som det mest naturliga i världen att han sitter där i soffan varannan vecka :) Bekräftelsen som jag fick var bara att det visade sig att sonen frågar efter mig och sin lillebror ganska ofta vilket förvånade mig för jag hade intrycket att jag var honom totalt likgiltig.
RaderaDet är extremt frustrerande att ha det så här och jag mår inte alls bra av det. Jag gick under en period till en psykolog för att tala om det men det stämde inte riktigt mellan psykologen och mig så jag slutade att gå. Kanske borde jag leta efter någon annan? Eller kontakta familjerätten som är specialister på sådant här. Jag tror inte att jag kan släppa det bara så där även om jag hade hoppats att jag hade kunnat det. Vi får se vad jag tar mig till…
Radera