Det tog inte långa stunden innan jag började att oroa mig igen. Jag tar tempen fortfarande och i lördags hade den gått ner från att bruka ligga på runt 37,0 till 36,64. Efter att ha varit orolig hela dagen men sen ändå känt mig gravid, ömmande bröst, tröttma och mycket växtvärk så beslutade jag mig för att stoppa termometern i lådan och sluta bry mig om den. Hittills har den bara skapat oro.
En annan faktor som får mig orolig är de runt omkring mig som får missfall. Dessvärre har en i vår IVF-grupp precis råkat ut för detta och jag känner otroligt mycket för henne. Jag vet hur hon känner sig eftersom jag själv varit där och det är ta mig fan helt bedrövligt att vi till råga på allt ska behöva vara med om missfall. Räcker det inte någon gång!?
Varje gång jag läser någonstans om missfall så börjar oron för att jag själv ska drabbas igen, att gnaga. Jag hade bestämt mig för att berätta på jobbet om graviditeten imorgon på vårt teammöte men nu vet jag inte om jag vågar. Men ska jag vänta ända till nästa ultraljud som är i vecka 14? Eller ska jag våga lita på att om man ser ett tickande hjärta vilket vi faktiskt har gjort så är risken lika liten som om vi hade passerat vecka 12? Jag börjar tro att jag aldrig kommer att kunna slappna av. Men jag hoppas att det blir lättare och lättare. Och imorgon går jag in i vecka 9, det är helt bananas och alldeles underbart!
Har kollat varje dag efter en uppdatering☺min temp gick tillbaka ner igen. Så det är inte ett måste att den är hög hela tiden.
SvaraRaderaOch tyvärr måste jag nog säga Nej! Man slutar aldrig att oroa sig. Speciellt inte vi ivf:are under graviditeten i alla fall. Jag gjorde det inte. Så fort det gick en dag utan au det gjorde ont i brösten blev jag orolig. Eftersom jag inte Kräktes och mådde illa, var jag orolig. Efter vecka 26 var skräcken: Nu kan Bumbum födas och överleva men ändå kanske inte. Runt vecka 30 var skräcken: tänk om fostrets rörelser minskar/slutar nu. Jag älskar redan Bumbum. Tänk om jag förlorar henne nu! Det är ju ännu värre än ett missfall! Nu är det ju en liten människa som skulle kunna leva utanför mig. Vid förlossningen var rädslan: tänk om något händer och hon dör eller inte får luft vid förlossningen! När hon kommit låg jag i timmar och kollade hennes andning. Det gör jag fortfarande då och då...Jag tror att jag kommer att vara orolig för vad som kan hända med henne ända tills mitt sista andetag. Men det gör ingenting för det är sååååå värt det! 💖
Ok skönt att höra, jag har allt varit lite sugen på att ta tempen igen men den får stanna i lådan nu.
RaderaMm, jag börjar förstå nu att det inte kommer att gå över. Jag kommer förmodligen ha bra och dåliga dagar genom hela graviditeten precis som du säger. Jobbigt! men värt det :)
<3
SvaraRadera<3
Radera