Jobbiga känslor

Jag hörde om ett neuropsykologiskt tillstånd/syndrom som på engelska heter Misophonia och undrar om inte jag lider en skvätt av det? Bland annat så står det att "People who have misophonia are most commonly angered by specific sounds, such as slurping, throat-clearing, nail-clipping, chewing, drinking, tooth-brushing, breathing, sniffing, talking, sneezing, yawning, walking, gum-chewing or popping, laughing, snoring, swallowing, gulping, typing, coughing, humming, whistling, singing, certain consonants, or repetitive sounds.^[9] Sufferers experience fight/flight symptoms such as sweating, muscle tension, and quickened heartbeat.". Igår på bussen blev jag så irriterad på en snubbe som satt och gjorde märkliga ljud med munnen att jag trodde att jag skulle börja gråta till slut. Vid något tillfälle har jag till och med sagt till en person på bussen att stänga munnen när hen satt och tuggade med öppen mun. Jag är grymt lättirriterad när det kommer till ljud eller visuella repetitiva rörelser som när någon inte kan sitta still med ena benet. Jag har alltid trott att jag är extremt ljudkänslig och helt enkelt lättirriterad som person men tänk om jag har en släng av det här? Inte för att jag på grund av en "diagnos" kan eller kommer göra så mycket åt det hela men ändå bra att hitta en anledning till varför man är lite bananas.

Jag är på det hela taget känslig nu, vilket inte är så märkligt med tanke på alla hormoner som är i rullning, men som inte gör att det är lättare att hantera heller. Igår var den dagen på veckan som bonussonen kommer till oss och jag hade rätt rejäl ångest på grund av det igår. Det är mycket som spelar in i vad som är svårt med situationen men det som är jobbigast är att jag inte är mig själv när han är hos oss. Jag kan inte slappna av och jag är på hugget hela tiden och irriterar mig mycket på allt och alla men främst på bonussonen. Att jag stör mig på bonussonen gör att jag också har väldigt dåligt samvete för mina känslor och rent rationellt så kan jag tänka att han inte är särskilt jobbig alls om man jämför med många andra killar i hans ålder, snarare tvärtom. Jag känner ingen samhörighet med honom och det är som att jag har ett "halvt" liv varannan vecka. Många säger att jag måste umgås mer med honom men jag kan inte förklara hur mycket det tar emot. Jag vill inte. Jag kan inte råda bot på mina känslor. Jag känner också en oro inför om jag kommer att känna mig utanför relationen mellan mitt egna barn och min sambo. Inte helt realistiskt kanske för det är en helt annan sak så klart men jag är så färgad av mina känslor i förhållandet till bonussonen så oron finns där.

Mycket känslor och tankar på gång alltså. Det går upp och ner i hur jobbigt jag tycker att det är med bonussonen och just nu är jag uppenbarligen inne i en jobbig fas. Jag har sökt hjälpt och pratat med en psykolog inom kommunen men kanske borde jag ge mig på det igen? Jag känner mig väldigt utlämnande nu och jag är inte stolt över att jag känner så här.