Psykologen

Jag ringde psykologen på Repro i fredags i ren desperation. Jag trodde på riktigt att jag skulle bli tokig och satt här på jobbet och försökte hålla mig från att börja grina. Jag gick från jobbet klockan 14 och gick och tog ett glas vin med en kollega och sen när jag kom hem hade min sambo köpt rosor och choklad, det var ju alla hjärtans dag. Då lättade det hela lite men det går verkligen upp och ner fortfarande. I alla fall så fick jag en tid hos psykologen på torsdag vilket känna jätteskönt. 

Jag ska också träffa en kompis i veckan som själv fick göra nio försök innan hon äntligen blev gravid och nu väntar en liten pojke. Jag hoppas så klart att det inte tar nio försök innan jag lyckas men det är skönt att prata med någon som verkligen vet vad man går igenom.  Det är olika för alla naturligtvis men känslan av maktlöshet är nog liknande för alla. Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt. Eller jag tänkte att det blir tufft men kunde aldrig föreställa mig det här. Förra veckan var jag tvärsäker på att det inte skulle gå den här gången, den här veckan har jag än så länge ingen känsla alls av om det kommer att fungera eller inte. Det går, som sagt, upp och ner i den här IVF-karusellen.