Jävla skithelg

Jag har inte varit på humör alls den här helgen. Jag stör mig på alla. Jag stör mig på mina svärföräldrar som inte har någon koll på vett och etikett utan dyker upp som gubben i lådan utan att ha frågat innan om det är okej att hälsa på och som inte ens hjälper till att duka av eller ställa i ordning nr man "tvingats" bjuda på fika fast man egentligen velat ligga kvar på soffan i myskläder och kollat på serier. Detsamma gäller för min bonusson. Vi har barnfri vecka men ändå har han varit här av olika anledningar varje dag utan att ringa först. Naturligtvis ska han ha tillgång till sitt hem men är det för mycket begärt att han ringer innan han dyker in här med tre kompisar som en jäkla tsunami?

Igår var vi på middag med sambons släktingar och sambons kusin var extremt provocerande och visste precis allt om allt. Jäklar vad irriterad jag blev. Hon var bäst på allt! Visste precis hur man uppfostrade både sina egna som andras barn (bara att jag fick sitta och lyssna på samtal om barnuppfostran i en timme!), hur man bäst pratade med sin svärmor, hur man inredde. Allt kunde och var hon bra på. Till slut sa jag emot och ifrågasatte henne hela tiden bara för att.

Min bonusson har inga fritidsaktiviteter alls. Han spelar bara dataspel men förra terminen fick jag iväg honom en gång i veckan i en halvtimme för att träna Taekwondo. Nu passar det tydligen inte den här terminen fastän han tidigare sagt att han vill gå den här terminen också.Schemat är satt, fakturan är utskickad och det handlar om en halvtimme i veckan men hans föräldrar ger med sig så fort deras son beklagar sig över att inte kunna spela dataspel på prick hela tiden. Så nu ska han alltså återgå till att inte göra något alls på sin fritid igen. Det gör mig tokig att de verkar så rädda för att säga emot sin egen son. Jag blir så provocerad av den här mjäkigheten. Jag blir tokig! Ställ lite krav för fasen!

Ja, som ni märker är jag inte direkt på topp idag. Jag önskar att den här helgen hade varit toppen för nästa helg är det barnhelg igen med allt vad det innebär i att inte kunna känna mig avslappnad hemma. Det går verkligen upp och ned känslomässigt i min roll som bonusmamma. Jag behöver mina barnfria veckor för att samla kraft och för att få slappna av i lugn och ro. När jag inte får den pausen på mina barnfria veckor så känns det så jäkla frustrerande. Och så klart så förstår jag att en del av frustrationen beror på att jag inte själv kan få barn och att det inte är mitt bonusbarns fel. Jag känner mig grymt orättvis ibland och får så dåligt samvete att jag inte vet ifall jag ska skratta eller gråta men jag måste få ur mig hur jag känner. Och då finns ni till hands. Ni som orkar läsa mitt dravvel. Tack för det.