Jag har inte haft några särskilt bra dagar. Jag har ingen energi till att hantera motgångar just nu och igår hamnade jag och min sambo i diskussioner som jag helt enkelt inte orkade med. Jag tappade det och skrek och sa saker som jag inte kan stå för idag. Jag känner mig som när jag var tonåring och inte hade någon självkontroll. Den här karusellen är förödande, måtte den vara över i och med det här försöket.
Det är nästan det värsta dock, att jag inte har något hopp på det här försöket. Jag sitter och funderar över hur jag ska hantera situationen när jag får mens. Hur jag ska kunna ta mig ifrån mina kollegor om jag får mens när jag är på jobbet så att de inte märker att jag blir ledsen. Jag kan inte tänka mig att det blir ett positivt graviditetstest och så blir jag stressad för att jag sänder fel signaler till universum och inte blir gravid på grund av det. Det är en sådan jäkla negativ spiral som jag inte kan ta mig ur.
Jag har legat på soffan i två dagar nu och klarar inte att ta mig upp. Jag svarar inte i telefon och jag vill bara bli lämnad i fred. Jag vet inte om jag klarar fler försök efter det här utan att den här relationen tar slut med tanke på hur dåligt allt det här får mig att må.
Känns ändå skönt att läsa att man inte är ensam om att känna som du gör. Inte orka svara i telefonen och snarare planera inför nästa mens än något annat..
SvaraRaderaKänns som man måste ha en plan B hela tiden...för att orka ta sig igenom nästa misslyckade försök. Håller tummarna för dej nu!
Tack! Och jag är glad att jag inte är ensam att känna så här även om jag inte tycker att någon förtjänar att behöva gå igenom den här emotionella stressen. Ibland känns det ju som att jag håller på att tappa det helt och hållet men får försöka komma ihåg att det är en stor hormonpåverkan och sorg att bearbeta om och om igen.
RaderaTack för en fin blogg, för mig är det skönt att veta att vi är fler i samma situation, att det är många dagar som känns hopplösa. Även om jag inte kan säga så mycket som hjälper dig ska du veta att din blogg hjälper mig. Kom ihåg att någon gång är det vår tur!
SvaraRaderaÅh, skönt att jag hjälper någon. Då finns det åtminstone en mening med det här.
RaderaJa, nu jäklar är det vår tur!
Tack för en bra blogg!! Jag har endo, tendens till pco, och har gjort 3 misslyckade insättningar med 2 ivf er. Jag har ett bonusbarn som är 10 år så gissa OM jag känner igen din historia!! ALLT känns ju hopplöst när man är inne i en behandling, (men på andra sidan, oavsett resultat), när hormonerna går ur kroppen så MÅR man faktiskt mer som vanligt igen. Jag trodde det INTE när jag drabbades av depression av synarelan. Men här är jag några månader senare! FF skitjobbigt att det inte tog sig, men jag har kraften att fortsätta!!
SvaraRaderaTack själv för att du läser och kommenterar!
RaderaSkönt att kraften finns kvar, man tror att den tars lut men i det här finns det inte att ge upp.
Hur känns det för dig i relationen med din bonusson? Du säger att du känner igen dig i det jag skriver, innebär det att du känner ungefär samma? Jag håller tillbaka en del i det jag skriver om mina känslor i det sammanhanget för att det känns så tabu på något sätt men det är helt klart en jobbig sitatuation som jag verkligen jobbar för att förbättra.
Hahaha jo jag läser mellan raderna och av även min erfarenhet av bonussonen så anade jag att du höll tillbaka :) Det funkar helt ok i vår relation, men inte mer. Mår barnet bra, mår alla bra, mår barnet dåligt, mår alla dåligt.. Lite så fungerar det hos oss. Han är inte svår socialt, men väldigt ouppfostrad, så jag är den som får vara the bad guy hela tiden, med tjat o dyl. MEN några saker har jag sett en utveckling i. Kan det vara så att din bonusson helt enkelt inte mår bra allmänt, och att det är därför det blir så svårt?
RaderaMin bonusson är väldigt väluppfostrad och ställer sällan till med problem, däremot så är han tillbakadragen och vi har inte en nära relation eftersom jag inte förstår honom. Jag känner mig inte "hemma" när vi har honom utan är oftast spänd och kan inte slappna av, jag tänker hela tiden på hur jag ska bete mig och det blir väldigt onaturligt för mig. Jag har ett behov av att han är hos sin mamma som bestämt, varannan vecka, för att jag ska kunna återhämta mig men dessvärre händer det att mamman vill lämna honom till oss annars också (hon har ingen familj eller någon annan att lämna till). Jag har vädligt svårt för det och detta bidrar alltid till ett bråk mellan mig och min sambo. Jag vill att han ska sätta ner foten men han vill ju vara med sin son så det är status quo. Väldigt frustrerande för mig. Nu verkar min sambo dock vara med åp att det är viktigt för sonen att ha stabilitet i det här med varannan vecka så han ska prata med mamman. Vi får se om det blir av....
RaderaDet positiva i det hela är att jag inte märker att bonussonen mår dåligt av det här. Han verkar inte alls vara lika spänd med mig som jag är med honom. Jag hoppas verkligen att jag kan slappna av mer snart så att vår relation blir med naturlig.