Ena stunden gråter jag som en tok och tycker att livet suger och tycker väldigt synd om mig själv, i andra stunden vill jag bara sätta igång och leva som vanligt igen och sysselsätta mig. Jag är sjukt instabil, igår tappade jag det fullkomligt. Vi skulle möta en representant för det företag som hyrt min lägenhet och som nu sagt upp kontraktet. Vi skulle göra en besiktning och avsluta samarbetet men damen dök inte upp. Jag fick tag i henne på telefon och hon hade helt sonika missat mötet och skyllde på att hennes svärmor hade dött. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag började skrika på henne i telefon och undrade hur hon kunde göra så här mot mig och att jag minsann var där fastän jag precis fått missfall och förstod hon inte hur mycket energi det krävdes av mig att ta mig in till stan för att göra det här?! Sen slängde jag på luren. Helt bananas. Hon smsade mig och bad om ursäkt och efter många om och men så bestämde vi att vi skulle ses idag. Som jag skämdes. Fy fan vad dum jag kände mig. Burr. Men jag kunde verkligen inte hålla tillbaka och hon fick ta hela min känslostorm.
Jaja, jag försöker fokusera både på nya försök och på att få gjort det här med lägenheten, jag vill inte sitta här och gråta mer. Life goes on.
Av egen erfarenhet tror jag det är väldigt normalt att ena stunden vara grymt ledsen och i nästa börja se framåt och önska vara tillbaka i vardagen igen. Ta en dag i taget och var inte för hård mot dig själv. Kram
SvaraRaderaJag önskar att jag kunde stanna hemma utan dåligt samvete men jag kan inte slappna av, känner att jag behöver komma tillbaka till jobbet så jag inte får ångest för det också. Burr.
RaderaKram
Fan vad bra sagt! Vi går runt i livet och bara håller tillbaka, ljuger, mörkar för andra när vi mår dåligt. Jag har börjat svara med hur jag egentligen mår på jobbet när jag får frågan, vilket tycks ha en avskräckande effekt. Nej, svinbra gjort tycker jag! Sen kan man ju i efterhand såklart beklaga sorgen, men jag tycker det är bra att man tillåts reagera!
SvaraRaderaMm, men jag skämdes mycket efteråt. Kände mig som en galning. Men å andra sidan blir man ju galen av det här, att vänta, inte veta och till slut bli så besviken att jorden sviktar under fötterna...
RaderaNeeej, är så ledsen för er skull! Kramen
SvaraRaderaTack. Det är så satans sorgligt och orättvist det här. Tycker att livet kan dra åt helvete just nu. Men det blir bättre, jag får stå ut med att känna så här en stund.
RaderaKram
Usch! Så fruktansvärt orättvist! Av någon anledning så har din blogg inte dykt upp i mitt flöde ett ta så när jag såg att du kommer på träffen ikväll var jag tvungen att gå in och se vad som hänt. Jag är så ledsen! Hoppas att samtal med andra kan bli en hjälp på vägen! Kram
SvaraRadera