Jag märker att det är många som inte pratar med sin familj och sina vänner om sin IVF-resa. Jag har alltid varit öppen med att vi behöver hjälp med att bli gravida och att vi genomgår IVF-försök. Jag är rätt öppen som person och för mig har det känts rätt att dela med mig. Jag berättar dock inte för alla, jag har berättat för några av mina kollegor men vill inte att det ska bli så att jag känner att de diskuterar hur det går bakom min rygg. Risken finns så klart för vissa vet som sagt. Jag var också öppen med att vi äntligen blivit gravida när jag plussade. Det känns däremot jobbigt just nu för alla som vet att jag blev gravid vet inte ännu att jag fick missfall. Varje gång någon av de personerna hör av sig och jag måste berätta att jag fått missfall så kommer sorgen upp till ytan. Å ena sidan är det tufft som sjutton men å andra sidan är det bra att bearbeta sorgen på det sättet också. Jag tror på att man ska prata om sorgen för att komma över den.
Jag förlorade min pappa när jag var 22 och min pojkvän två år senare. Jag tyckte att jag var öppen med min sorg och att jag bearbetade den men det tog över tio år innan jag var mogen nog att genom terapi kunna sätta ord på min sorg och verkligen sörja vad jag förlorat. Jag tror inte att jag hade träffat min sambo om jag inte tagit tag i mig själv och min sorg. Jag mådde inte tillräckligt bra för att känna mig älskad av någon annan.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här inlägget mer än att för min egen del är eller har det varit rätt att (relativt) öppet tala om vår ofrivilliga barnlöshet eftersom det inneburit så mycket rädsla och sorg. Jag behöver mina vänner att dela det med för att under processens gång bearbeta mina känslor. Jag blir också fundersam över varför det är sådana som tidigare vart med om så mycket jobbigt i livet som verkar vara dem som livet fortsätter att pröva? Är det för att vi är starkare än andra? För att vi är de som klarar av det? Jag vet inte, men det är förbannat orättvist i alla fall. Någon måtta får det vara för hur mycket en människa ska klara av.
Först vill jag börja med att beklaga det du behövt gå igenom. Jag har inte varit öppen med ivf historien, just för att inte behöva känna spekulerande hur det går. "Vanliga par" berättar ju oftast inte förens d gått tre månader, jag vill inte känna mer press än jag redan gör. Däremot berättade jag när vi fick missfall... Inte när vi blev gravida
SvaraRaderaNu hakade d upp sig igen :-) Det hjälpte mig att bearbeta och få vara lite vanlig! Prata gravidkrämpor o missfall n tjejkompisarna... Nu när vi gått igenom d igen har jag inte sagt ett ord. Känner mig väldigt ensam, min sambo o ja har knappt kramats tror d e för vi försöker skydda oss lite från att grotta ner oss i sorgen och mer försöker låtsas som allt är som vanligt. Dumt! Men vill mest bara bero lite. Jag tror d e bäst att prata, älta o kramas.. Försök m d! Vet inte om mitt inlägg hjälper i allt detta men vill bara säga att jag förstår hur du känner och jag tror att det blir vår tur snart. Kram pia
SvaraRaderaNej man gör som man vill så klar, det som känns bäst för en själv. Nästa gång kanske jag är tyst, mest för att mamma bland andra har blivit nästan lika ledsna som jag och det blir en börda att behöva hantera det mitt i allt.
RaderaHoppas att ni "finner varann" snart igen och kan trösta varandra i det här.
Det måste vara vår tur snart. Jag orkar inte mycket mer...
Kram
Stor varm kram till dig älskade vän och starka kvinna. Det här är för hårt för att säga att du ska rycka upp dig och gå vidare. Lev sorgen ända ut i fingerspetsarna. Känn den, låt tårarna rinna. Sedan reser du dig upp och kämpar vidare. Och glöm inte bort allt det fina i livet. I mycket svåra ögonblick har det varit lättare för mig att fokusera och känns tacksamhet för mycket små och enkla ting. Stora abstrakta saker går inte in. Men en varm katt på magen. En riktigt god kopp kaffe i rätt ögonblick på rätt plats. En låt som är så bra att man måste tro på livet. Sådant. Kan göra livet lättare att leva. /Carin
SvaraRaderaJag ska försöka tänka på de små sakerna. Tack för bra förslag! Det blir ju bättre, jag vet det men det är jäkligt tungt just nu :(.
RaderaKram