Ska jag låtsas som ingenting?

Jag kan inte ljuga om att jag naturligtvis hoppas att jag på ett mirakulöst sätt fortfarande är gravid, att det ska bli ett plus när jag graviditetstestar på tisdag. Men som sagt så har jag inga graviditetssymptom alls kvar så chansen är inte stor. Men hoppas gör jag.

Jag funderade på det att jag försöker skydda min omgivning genom att inte berätta att jag fått missfall snarare än att jag försöker skydda mig själv genom att inte prata om det. Jag har ju inte sagt på jobbet att jag är hemma på grund av missfall utan att jag är hemma på grund av att jag är fökyld. Och vi hade bokat en tid med en arkitekt för att bygga ut huset men nu blir det ju ingen bebis och pengarna går istället till IVF-fösök men inte säger jag till arkitekten att jag avbokat vårt möte på grund av att jag har fått missfall. Nej, jag säger att vi har fått lite ändrade planer. För hur skulle mina kollegor eller arkitekten reagera om jag rakt upp och ned sade som det var? På ett sätt så hade det varit skönt att vara ärlig så alla förstod hur dåligt jag mår, att det inte är en liten förkylning som går över utan att det här är en sorg som skapar permanenta sår. Jag känner att jag kommer att ha svårt för jobbet, svårt att ta allt ansvar som krävs av mig, jag får ont i magen bara jag tänker på pressen. Jag vill inte ha sådan press på mig när jag redan är så otroligt oroad och stressad inombords. Är det för att vi så sällan pratar om missfall som jag känner att det inte är ett legitimt skäl för mig att känna så här inför jobbet? Varför känner jag att jag inte kommer att få någon förståelse från min chef om jag tar upp det här med henne?